Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, januari 1904 - Giosué Carducci. Af Astrid Ahnfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48
VARIA
följande samtalet höll han en hel liten
föreläsning om den klassiska
italienska litteraturen och uppehöll sig
därvid förnämligast vid Leopardi, hvilkens
diktning han sätter bland det
förnämsta Italien äger. Som Carducci är en
stor Dantekännare och en den
odödlige diktarens mest eldige beundrare,
kunde han naturligtvis icke undgå att
beröra dennes omätliga betydelse, icke
minst den, att ha skapat det italienska
skriftspråket. Intill hans tid, var det
endast latinet, som ansågs värdigt
därtill.
Carducci är nu en sextioåtta år
gammal man. Hans tidigare så kraftiga
gestalt har brutits af sjukdomen.
Tvän-ne svårare slaganfall ha nämligen
hemsökt honom. Men hufvudet,
påminnande om ett lejons, är alltjämt i
högsta grad imponerande. Den
hög-hvälfda pannan, de djupt liggande
blixtrande ögonen, det yfviga håret,
hvilket liksom reser sig på ända då
skalden värmes för ett ämne och vill
ge uttryck däråt; allt detta ger intryck
af ännu lefvande kraft.
Vid middagen i pensionatet några
timmar senare — skalden intog
dagligen sina måltider på samma ställe
— gjorde han mig bekant med en
italiensk författarinna, Annie Vivanti,
hvilken dock redan följande morgon
skulle lämna Madesimo. Vid ett nytt
sammanträffande med henne senare
på kvällen, berättade hon mig att
lamheten — sviter af slaganfallen — nu
började göra sig märkbar, icke blott
i högra sidan, utan äfven i högra
handens fingrar, och att detta inverkade
ytterst nedstämmande på den sjukes
lynne.
Jag kom då att yttra en förmodan
om skrifkramp och framkasta ett
förslag om massering af handen. Den
lifliga italienskan lät mig icke tala
till punkt: O, ni är ju svenska!
utropade hon. Ovillkorligen
måste ni då kunna ge massage. Gör ett
försök! Om det icke kan leda till
annat, kan det måhända skänka
Carducci en smula hopp om förbättring,
och då är mycket vunnet. —
Och så, ja — så kom jag att stanna
fem dagar däruppe, i stället för en,
som afsedt var, och att ge Carducci
massage tvänne gånger dagligen. Ja,
jag har verkligen aldrig gått igenom
någon kurs i massage, så jag kunde
kanske bli åtalad för att olofligt
fuska i andras yrke, men huru som
helst, kuren hade sin verkan!
Redan följande dag tycktes de
styf-va fingrarna liksom mjukna och
detta tände en stråle af hopp hos
skalden.
— Kanske, sade han -^ kanske
är det ännu ej helt förbi med mig!
Kanske kan jag ännu en gång
komma att arbeta själf o:h icke ständigt
behöfva anlita sekreterare. Ifrigoch
upplifvad sökte han finna ett papper
att skrifva sitt namn på, och då jag
skyndsamt ref ut ett blad ur en liten
anteckningsbok, jag händelsevis hade
i fickan, fick jag äfven behålla
autografen. Sedan dess hade jag
alltid anteckningsboken på mig och
blef sålunda ägarinna till en hel hop
namnteckningar af den berömde
skalden. Jag kan ännu så tydligt höra
hans tonfall, då han tidigt på
morgonen kom in på pensionatet stödd på
sin käpp och med sin djupa stämma
frågade någon af personalen där:
Har signorina Ahnfeld kommit ner
ännu? Massagen skulle ju taga sin
början och jag stod i rummet
bredvid, för att få höra frågan uttalas.
På detta sätt fick jag alltså tillfälle
till många och långa samtal med
skalden, och på det enklaste och mest
flärdfria sätt berättade han om
tilldragelser ur sin skiftesrika lefnad, om
familjeförhållanden och om sina
förhoppningar om barnbarnens framtid.
Helt osökt kom det fram att
skalden, utom sin åldriga hustru, äfven har
sörja för en dotter, blifven änka, och
dennas fem barn. De vistas alla i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
