Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, januari 1904 - Litteraturkrönika, af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64
V ARIA
PER HALLSTRÖM.
sympati. Och de lefva tillsammans
sjukdomens sorgsna dagar, de tro sig
älska hvarandra, säkerligen han
henne och enligt min uppfattning också
— hälft om hälft åtminstone — hon
honom. Men första gången hon ser
honom påklädd, ser hon, det är icke
han, detta är en annan. Kanske kan
han b 1 i den, hon skall älska, men
det är en öppen fråga tills vidare.
Och han blir ej ond, ty plötsligt
förstår också han, att han ej är färdig för
lifvet — kärleken fordrar en
mogenhetsexamen, som han aldrig aflagt,
som han nu brinner att få taga. 1
lifvet skall man vara öfverlägsen, ha
mod, kunna brottas. Man skall ej
bära på medvetandet af fara och
förlägenhet, ty man skall ej ständigt tänka
på sig själf, man skall bära på det
eviga behofvet att hjälpa, att känna
medlidande, man skall lefva i en
yttervärld, där man vill förbättra allt och
alla och sig själf, och så glömmer
man sig själf och får litet af
lyckan. Till dess — farväl med an-
språken och ut i lifvet! Du tjusande
lockande, dunkla bok hvad skall bli
ditt öde. Öfver dig skola många
drömmar tändas och många drömmar
slockna, som öfver Wertherboken i
tiden. Är det rätt att återge den, som
nyss blifvit gjordt. Det är svårt att
säga. Jag har som kritiker en viss
respekt för att behandla Hallström,
och jag undrar, om det icke var en
liknande känsla, som härom året lät en
annan kritiker beteckna honom som
de många vägarnes man. Här är
ovissheten mindre, därför att också
osäkerheten hos Hallström tycks vara
mindre, man tycker sig ha fastare
grepp på skalden. Hvarför föll
Wer-therbokens namn mig på läpparna?
Var det icke därför, att det här
likasom där är samma trånande längtan
efter kraft, ungdomens längtan, ty
ungdomen älskar offret — bara den
själf slipper att göra det.
Slutligen vill jag på tal om
stämningspoesi omnämna ett litet dikthäfte
af Sigurd P. Sigurdh, Riddar
Börje och andra dikter
(Variasförlag), som snarare torde vara en
blankare, ett löfte om fortsättning, om
början gör sig gällande. Och häftet gör
sig också gällande: med sin veka
medeltids- och sagostämning och
me-lodiösa formgifning borde det kunna
inbjuda icke blott läsare, utan också
tonsättare, och i synnerhet de, som
äro läsare och tonsättare på samma
gång, ungdomen.
Ännu en diktsamling, och i den
präktigaste konstnärliga utstyrsel, är
Arthur Sjögrens Maskrosor (Ljus’
förlag) som här skulle anmälas, men
som måste på grund af bristande tid
och utrymme öfverstå till nästa gång.
Den är värd ett utförligare
omnämnande än några raders.
Hellen Lindgren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
