- Project Runeberg -  Varia. Illustrerad månadsskrift / Årg. 7 (1904) /
86

(1898-1908)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2, februari 1904 - Äktenskap och fiskmåsar. Af Hugo Öberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

86

VÄRJA

Kynoff stirrade ut i skymningen och
sade tyst: »Måsarna ja . . .»

Så talade han litet forceradt, utan
att vända sig till Telling.

»Om jag nu skulle börja med att
säga, att det var en bekant till mig,
som ... o. s. v., så förstår du ändå,
att det är min egen . . . Nå, jag skall
fatta mig kort! . . . Jag var student,
det var på sommaren och jag låg
nedåt kusten på en kondition. Hennes
man hade ett för äkta män mycket
farligt yrke, han var nämligen
handelsresande. Han trodde blindt på
hustrun och gjorde sig å sin sida inga
skrupler öfver några små
oegentlighe-ter vid sidan af äktenskapet. Han
hade de där äganderättsbegreppen i
hög grad, hvilket var skada, ty han
var annars en ovanligt hygglig karl,
som utan tvifvel älskade hustrun . . .
Jag var iS år den tiden och en vilde.
När mannen en gång ignorerat henne
bra länge, sade hon till mig i ett
upp-rördt ögonblick: »Jag kan inte lefva
utan smekningar!» . . . Det var början.»

Kynoff drog ett par häftiga bloss,
så fortsatte han i ny, allvarlig ton :

»Utan att egentligen vara någon
dålig natur, sjönk hon sedan ganska
hastigt . . . Mannen försvann efter ett
uppträde, då han öfverraskat henne
med länsmannen ... En dag mot
hösten, när jag med bössan på axeln
ströfvade längs kusten för att taga
afsked af hafvet och fågelvärlden — jag
älskade naturen på den tiden — kom
jag till en brant udde. Där var ett
förskräckligt lif af vanliga fiskmåsar,
stora hafstrutar och brunhufvade
skrattmåsar. Det vimlade i luften, och
skränet hördes lång väg. En stor best
gjorde en sväng emot mig, jag lade
an och fälde den för att taga skinnet
och låta stoppa upp det som ett minne
från denna underliga sommar vid
hafvet, som jag aldrig skall glömma.

Efter skottet uppförde de andra en
verklig helveteskonsert och stego en
bit i höjden, men höllo sig alltjämt

öfver något, som låg i vattenbrynet I
vid udden. Jag tog den skjutna må-1
sen i benen och lyfte upp den. Dà I
dröste det ur det öppna gapet en I
klunga stora, gulhvita, lefvande ma-1
skar. Han hade stoppat sig ända upp I
i halsen med denna vidriga föda! Jag I
släppte djuret med vämjelse och såg I
utåt udden. Måsarna hade åter sänkt I
sig. Hafvet har väl vräkt upp en död I
säl, tänkte jag och gick till platsen, I
dragen af en viss nyfikenhet. Nåväl, I
detta kadaver i vattenbrynet, som må-1
sarna fråssade på, var — den för-1
svunne handelsresanden! ...»

Kynoff var blek, hans röst hade
darrat litet vid de sista orden. Han
slängde cigarrstumpen ut öfver vattnet,
som forsade efter ångarens sidor. Sá
sade han med trasig stämma:

»Sedan dess tål jag inte fiskmåsar.»

Arkitekt Telling hade förvånat sin
personal på ritbyrån med att midt i
veckan, trots brådskande göromål, som
kräfde hans personliga närvaro,
förklara, att han reste ut till landet på
någon tid. Saken diskuterades, och
man enades om den förklaringen, att
arkitekten var missmodig öfver att ha
fått nöja sig med ett tredje pris för
en täflingsritning till ett nytt barnhus,
som skulle byggas i rikets andra stad,
Han hade intresserat sig särskildt för
denna affär och utan tvifvel önskat sig
ett bättre resultat . . .

De kunde ej väntas hem förrän i
mörkningen, vinden hade mojnat, och
då ångaren rusade förbi dem, låg deras
segelbåt på lamt kryss hemåt. Han
hade tydligt sett deras ansikten, Lillis
i skuggan med ett trotsigt, nästan
strängt uttryck, Bellners med ett varmt
solnedgångsskimmer öfver de brynta,
vackra dragen, där han satt vid rodret.
De hade icke observerat honom. Han
väntades ju ej förrän till lördagen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 22:28:08 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/varia/1904/0091.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free