- Project Runeberg -  Varia. Illustrerad månadsskrift / Årg. 7 (1904) /
90

(1898-1908)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2, februari 1904 - Den halte Eros. II

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

90

VARIA

mig, ty jag undrar hvar du skall kunna
rinna en kvinna, som har mitt fördrag
och som så tänker på ditt bästa.

Anna.»

»När hon är upprörd», reflekterade
han, »då blir det som det kan med
satsbildningen!»

Han vek ihop papperet. Svea stod
afvaktande.

»Det är väl bäst Svea går då I Bed
portvaktarfrun städa åt mig och så
vidare. Hon får också skaffa mig en
ny jungfru. Adjö, kära Svea.» Och
han gaf henne en femma i present.

När han blifvit i ordning och ätit
gick han ut. Det var en vacker dag
med blåst och genom någon
idéassociation med andra vackra marsdagar
erfor han förnimmelsen att åter vara
flera år yngre. Han mindes hur han
som ung student trampat samma
gator, och han såg på de mötande såsom
han den tiden sett på dem, på hvarje
ung kvinna med en glad oeh
dådly-sten mans undrande friareblick. Nästan
alla voro vackra, syntes det honom,
och han hade ju nu lof att räcka ut
handen mot hvarje äfventyr som kunde
stå upp och locka på hans väg.

Han grämde sig öfver att ha
upp-lefvat så litet, det slog honom nu.
Icke ens då han verkligen var helt
ung. Då drömde han vackert och
vördsamt om kvinnor och önskade sig
en blid hustru och ett litet tyst hem
med mycken lycka. Sin mor hade
han knappt kännt, en gammal tant
hade uppfostrat honom och systrarna,
som skolpojke hade han drifvit hit
och dit, sällan hem, och på den
stormiga studenttillvaron tröttnade han.
Då var det han träffat Anna . . .

Nu var han emellertid fri.

Att hon menade fullt allvar med
sin afresa, trodde han knappast, men
nu gällde det att begagna tillfället
och låtsas tro det och låta allt gå sin
gång till slutlig lösning.

När han mindes föregående dags
händelser, föreföllo de honom nästan

främmande. Visserligen var det
intressant att fråga sig: hvilken väg skall
det aflöpa, och han hade sinne för det
dramatiska i episoden. Men när han
tänkte på hvilken oerhörd roll allt
detta spelade i hustruns tankar,
förundrade han sig öfver att finna det
så litet intimt förbundet med honom
själf. Han kände ingenting för det,
medan hon nu gick där, huldt
omhändertagen af familjen Mozelius, och
hetsade upp sig till verklig sorg med
ord lånade ur en litteratur, som man
snarare var van att finna löjlig. Han
tänkte sig: en ädel kamp — det goda
och sanna ■— kvinnlig stolthet — ett
brustet hjärta -— uppoffrande kärlek.
ren då, naturligtvis 1 och så vidare.
Stackars Anna, tänkte han, det gjorde
honom ondt om henne. Detta, som
var henne heligt, det förhånade han
eller förhånade icke ens, fann det
en-. dast absurdt, omöjligt, likt synpunkter
dem hans andliga organism fullständigt
var oförmögen att inrätta sig efter.
Nu bad hon Gud vända hans håg till
det rätta igen, trodde nog att Gud
kunde ställa om det, göra honom
ödmjuk och visa honom hvar hans goda
ängel gick — ja, något sådant var
det! Och dessemellan sjöd naturligtvis
bitterheten upp inom henne och hon
använde uttryck af den kaliber att
gumman Mozelius godt kunde gilla dem.

Han uträttade sitt arbete för dagen
och sökte därpå upp sin vän juristen
för att begära hans råd. Den andre
talade om förlikning. »När en kvinna
säger att hon hatar, älskar hon allra
hetast,» sade han vist. Men Henry
vidhöll, att här var frågan hvarken i
om älska eller hata, endast om att
icke trifvas tillsammans. Godt.

De gingo ut och åto middag. De
drucko en -god bourgogne och gingo I
därefter på teatern. Henry tänkte: I
jag behöfver ej telefonera hem, an- I
passa mina ord så att min utevaro I
synes någorlunda berättigad; jag är
åter fullkomligt fri. Egentligen är det I

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:59:49 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/varia/1904/0095.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free