Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2, februari 1904 - Den halte Eros. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN HALTE EROS
91
alldeles galet att vara gift! Han sade
till vännen:
»Hur utmärkt en kvinna än är,
passar hon icke till sällskap åt en man,
åtminstone inte i gemensam bostad.»
»Det finns väl kvinnor som passa,»
föreslog juristen. »Men de förälska
sig vanligen i grobianer till män.»
Henry sade:
»En hustru förstår inte att man
svär, att man möjligen förgår sig, att
man kommer hem på morgonsidan,
att man dricker ett glas för mycket.
En kvinna är snarare till att döma än
till någonting annat. Min hustru är
en utmärkt människa, men hon tänker
sig mig ungefär lik ett vanartigt barn.
Jag bör ägas och uppfostras. Och
jag i min syndfullhet, jag ser dock
endast hennes brist på bildning och
urskiljning, denna speciella dumhet,
som vidlåder fruntimret i allmänhet,
och så tänker jag: är jag nu inte herre
i mitt hus? Och då bär det alldeles
åt helsike!»
Vännen som gärna sade emot,
yttrade sig:
»Hade du nu fått en hustru som
varit hvad vi kunna kalla en
öfver-lägsen kvinna, så hade hon låtit dig
hållas, men lett åt dig bakom ryggen
och kanske värre ändå!»
»Därför är det bäst att ingen hustru
ha,» afgjorde Henry.
De sutto i teaterkaféet. Han tog
en stor klunk ur sitt whiskyglas.
Det tycktes honom nu oerhördt
längesedan gårdagens uppträde ■—• han
mindes icke ens anledningen. Det
måste naturligtvis förr eller senare
inträffa att de skildes, men sannerligen,
han hade aldrig med allvar tänkt på
det. Den ena dagen gick i den andra
och han hade inrättat sitt lynne efter
omständigheterna, tänkte han, naivt
nöjd med sig själf. Han mindes ej
mer hur ofta han svurit och förbannat.
»En skilsmässa,» sade han, »det är
nu i alla fall något ganska enkelt,
inte värdt att blåsa upp till onaturliga
proportioner. Man trifs ej - mer, man
lämnar hvarandra, det finns inte ett
spår af drama bakom det hela!»
Den andre kastade fram:
»Du är ju inte skild ännu.»
Henry tog ej upp det. Han
knackade i bordet för att betala.
Det var sista mellanakten och de
skulle gå in till sina platser igen. I
teaterkorridoren gick en ung dam fort
förbi dem — Rut Schiirer i samma
röda klädning.
»Men henne skulle jag vilja ha till
hustru,» for det oreflekteradt genom
Henry, och ett ögonblick erfor han
en hastig, klar visshet om att hålla
sitt öde i sin hand och endast behöfva
forma det.
Vännen nämnde hennes namn.
»Känner du henne?» frågade Henry.
»Hvad vet du om henne?»
»Vet? Tja, hon hör till de kvinnor,
om hvilka man kan tro både ondt
och godt, men ingenting vet. Det är
någonting otryggt vid henne — jag
tycker inte om henne.»
»Känner du henne väl?»
»Nej, inte alls.»
Samtalsämnet förföll. Det gafs en
repris af Dumas — Gud vet hur de
kommit att hamna på den teatern!
Henrys uppmärksamhet var skmgrad.
Plötsligt kom han ihåg att han väl
bort underrätta sina systrar om
sakernas ställning hemma — detta gjorde
honom nervös, och innan de sista
replikerna fallit, föreslog han att gå.
De hade ju ytterplatser . . .
Efter en lätt supé begaf han sig
hem. Han gick fort, nu längtade han
att komma åter till sina rum, hvila
sig, sofva och i morgon skicka efter den
hyggliga och förslagna Gunilla! Det
var bäst att hon fick ställa om alltihop.
Han räknade ut att hon och tanten
kunde flytta tillsammans med honom,
så fick han dock sällskap, en behaglig
tillvaro om någon. Hur lycklig skulle
ej också Gunilla bli åt arrangemanget!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
