- Project Runeberg -  Varia. Illustrerad månadsskrift / Årg. 7 (1904) /
93

(1898-1908)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2, februari 1904 - Den halte Eros. II

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

DEN HALTE EROS

93

förstå att hon ej var där för ros skull.
Henry kom ihåg bjudningen för endast
några dagar sedan, och snabbt drog
minnet af fröken Schiirers stillsamma
och lockande leende genom
situationens allvar.

»Faster har skickat efter mig,» sade
han inledningsvis, artigt.

»Ja. Först som sist vill jag då säga
dig, min bäste Henry, att jag ogärna
lägger mig i dina och Annas affärer,
för jag är en människa som låter folk
sköta sig själf. Men hon har ju ingen
annan i lifvet, och när hon kommer
hit midt i natten stackaren — så när
hade hon skrämt slag på farbror kan
jag säga dig — så bjuder min plikt
som kristen att jag tar mig af henne.»

Gumman lade händerna öfver
hvar-andra och sjönk tillbaka i soffan:

»Tala nu du, Anna.»

Då bröt det ut: hela hennes lifs
desillusion och ruin. Af kärlek hade
hon gift sig och som en kärleksfull
maka hade hon lefvat i alla dessa år.
Kunde Henry påstå annat? Hon stod
midt i rummet, belyst från båda
fönstren, Henry hade af instinktiv
artighet också rest sig och ställt sig bakom
sin stol, och hans nervösa händer
trummade på ryggstödet af plysch.
Han ångrade nu att han alls gått hit,
Han kände en begynnande
hufvud-värk sticka vid tinningarna och samma
trötta olust med hvilken han brukat
falla undan i föregående dispyter.

Betydelselösa händelser, där hustrun
ansett att han försummat henne,
drogos nu fram och alla de tillfällen, då
han förgått sig — icke så få, medgaf
han tyst själf. . . Hon kände dem
nog, Henry och hans systrar, sade
hustrun — de räknade henne för intet,
därför att hon icke var så bildad, inte
kunde språk eller spela piano och inte
hade några fina släktingar, men sak
samma var det, de kunde tänka hvad
de ville, hon var glad att ej ha med
dem att göra och hon var stolt öfver
sitt bondblod, ja, det var hennes ära

och styrka och det hade hjälpt henne
gå genom sina pröfningar utan att
bräckas. Ty det skulle de veta, bräckt
var hon ej!

Henry ryckte på axlarna: den där
frasen om bondblodet hälsade honom
som en gammal bekant, den hade hon
af gumman Mozelius. Fördömd
bondhögfärd !

Han hörde henne fortsätta:

Hvad Henry beträffade ville hon
icke spilla ett ord på honom, hon
hoppades att hans samvete skulle tala,
om icke nu så en gång ... då skulle
han nog sakna henne, men då
hoppades hon vara död! Hans missaktning
hade dagligen sårat henne, men hon
kände sitt sanna värde och visste sin
grund vara ren. För öfrigt, hon var
lika glad att undvara hans ömhet, usch
— och hon gjorde en rörelse som för
att draga en slöja öfver pinsamma
saker. Gunilla betraktade henne
medlidsamt.

»Det är dock en kvinna som lider,»
tänkte hon. All denna bitterhet, den
var född af besvikenhet, var dess enda
och naturliga stämma. Denna kvinna
med vredens höga färg och öfverdrifna
tonfall, hon drefs af den enda tanken:
något var taget ifrån henne, något
hvartill hon egde rätt, lyckan. Och
när hon föraktfullt afsade sig
anspråken på mannens ömhet, var det väl
icke öfvermåttet af längtan som tog
detta uttryck för att skydda och dölja
sig? . . Mycket skulle hon förlåtit
honom, utsväfningar, kanske otrohet, om
hon endast fått se honom åter vända
sig till henne med verklig lidelse.

Gunilla undrade om hennes bror
fattade det så. Han stod orörlig, med
blicken på någon neutral punkt i den
motsatta väggen, endast hans nervösa
fingrar skälfde.

Hon såg att svägerskan nu sjunkit
ned på en stol, och det var fastern
som hade ordet. Ja, det var
förskräckligt, sade hon, stor skam var det, locka
en oerfaren och föräldralös flicka i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 22:28:08 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/varia/1904/0098.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free