Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2, februari 1904 - Den halte Eros. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94
VARI A
äktenskapet, lofva henne allt och sedan
svika kärlek och plikter. Hvad hade
han egentligen svikit, frågade Henry
retad — de kommo icke öfverens,
Anna och han, nu skulle de skiljas,
det var icke mer. Skilsmässa, ja!
Fastern fick ny vind i seglen —
skandal och vanära kunde man säga. Hvad
skulle världen tro? Det hade varit
bättre för Anna om han aldrig blifvit
född, ja, sannerligen, hon sade det nu
hvar dag. För öfrigt, han sjàlf Henry
kunde också godt ha stannat där han
var, nämligen ofödd. Hvart hon såg,
såg hon endast olycka och elände.
Gifte man sig, så var det för lifvet
och därmed punkt. Så hade hon fått
lära i sitt hem, ett lika godt hem som
något annat! Död önskade hon sin
arma brorsdotter och lyckliga prisades
hennes föräldrar, som redan gått till
Herran.
Gunilla kunde ej längre styra sin
tunga. Hon föreslog änglablidt:
»Men vore det inte mest befriande
för tant, om tant själf vore den som
fick dö ifrån det?»
»Jag?» (söte fan, tänkte Henry —
det ryckte af skratt i hans ansikte.)
»Nej pass,» sade frun, »det blir
ingenting af med den saken. Kom
ihåg hvad jag säger: jag skall lefva.»
Det var som om man velat mörda
henne.
»Faster,» sökte Anna medla. Men
Henry reste sig redan för att taga afsked.
När han närmade sig hustrun och
räckte henne handen, slog honom det
komediartade i situationen och han
sade vänligt: »Låt oss nu vara
naturliga, Anna lilla, vi skiljas ju som
vänner?»
Men hon såg stelt förbi honom.
»Jag förlåter dig allt,» kom det, och
då han ännu tvekade, oviss om ord,
brast hon i gråt.
»Stackars vän» — han klappade
henne på axeln med ett sista försök
att få försonlighet öfver deras farväl.
Så följde han systern ut.
När tamburens patentlås slog igen
om dem, drog Gunilla en suck och
gjorde en lättande grimas för att tänja
ut ansiktsmusklerna. Dörren till köket
gläntade. Den sköts upp och lilla
Vera gled ut.
»Pappa, pappa,» hviskade hon.
Åh! Han tog henne i sina armar
— »min lilla tös», och kysste och
kysste henne.
»Pappa, är det sannt att pappa är
stygg?»
»Hvem säger det?»
»Mamma har sagt att vi får inte
vara hemma, för pappa har blifvit
stygg.»
»Kära lilla barn! Nej, var inte
ledsen, mamma vet inte riktigt.»
Den mjuka barnkroppen klängde
sig fast vid honom, han kysste de
lätta lockarna. Flickan sades alltid
vara lik honom, nu varsnade han
tycket med systern Gunilla i hennes
barndom. En sista gång kysste han den
lilla och sköt så tillbaka henne genom
köksdörren. Därinne stod jungfrun
Svea, hon neg och log vänligt som
för att antyda att hon tagit parti.
När syskonen kommo ut på gatan,
sade Henry kort:
»Gud vet om jag inte ångrar
alltihop !»
Och då systern ej svarade — han
tog hennes arm:
»Vet du Nilla, det förefaller mig
ibland som hade det så ringa
betydelse hur och med hvem vi lefva
samman. När jag tänkt på min återvunna
frihet har jag gladt mig och kännt
mig föryngrad, jag har till och med
föreställt mig att jag kanske skulle
kunna bygga mig en ny lycka. Men
när jag hörde dem där uppe, gumman
och min hustru, märkte jag knappt
deras bitterhet för den enda tanken
hur hela vårt yttre lif är en serie af
attityder, afpassade efter den tillfälliga
omgifningen. Man säger och handlar
som man tror sig böra säga och handla.
Men på botten drömmer vårt verkliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
