Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2, februari 1904 - Notarien Brandells död. Af Artur Möller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NOTARIEN BRANDELLS DOD.
Af ARTUR MÖLLER.
T)å följande sätt ådrog sig notarie
-*■ Brandeli den åkomma som skulle
göra ett förtidigt slut på hans lif.
Han blef på lördagskvällen bjuden
ut till en kamrat på byrån som hade
sitt hem i en öde trakt ett par mil
från staden. Hela aftonen satt
notarien vid virabordet. Supén började
ej förrän vid midnatt med en
ouvertyr, som dignade af alla sorters
brännvin och alla landtliga läckerheter i
matväg. Knappast någon af gästerna
förmådde resa sig från sin plats, när
värden proponerade bordsbönen.
Efter kaffet kände man sig för dof
att åter fatta korten: man slog sig
ned i saionen för att »prata». Det
gick trögt, ehuru struparne oljades på
det sorgfälligaste. Cigarröken och
hettan under det låga taket blef så
småningom öfverväldigande; nästan alla
kände åtrå efter en munfull luft.
Oktobernatten var stjärnhög och
kall. Men på alla de halfkväfda,
bländade, rusiga herrarna på trappan, som
omgafs med en stinkande sky af
spritångor, när sällskapet trädde ut, hade
den rena aromatiska luften en verkan
som ingen stimulus längre skulle
kunnat åstadkomma. Dessa punktliga,
saftlösa, jargondränkta män i verken
fylldes af en törst efter ovanligheter
och vilda äfventyr, som gaf upphof till
de originellaste förslag.
Nedanför låg den stora trädgården
försänkt i mörker, och endast den
djupa ån som flöt tvärs igenom den,
glittrade svagt och egendomligt i
stjärnljuset. En af herrarna ville, att
allesammans skulle gå ned och kasta
sig i vattnet. Värden upplyste att
detta vatten icke var mer än nio gra-
der varmt; men blotta
föreställningen om så mycken frisk flytande kyla
utöfvade en oemotståndlig lockelse på
alla dessa nedrökta och förbrända
sinnen.
Man ställde en lykta i det lilla
badhuset med skenet mot floden, och
de som icke fingo plats därinne,
klädde af sig på stranden.
Notarien Brandell hade också låtit
fresta sig att bada, ehuru han hörde
en förståndig och varnande röst afråda
sig. Men han som de andra ville för
en gångs skull vara tokig, ta mig fan
ville han inte det. Aah! Det var som
att stiga ned i den nya födelsens
bad, isande salighet omslöt honom
ända in till märgen, då han dök ned i
den svarta strömmen. De flesta
andra voro redan uppe, efter att ha
doppat sig ett ögonblick och därefter
räddat sig tillbaka i ett varmare element.
Men Brandell simmade fram och
tillbaka, dök, slog vattenvolter och gaf
sig öfver till andra sidan, ehuru man
ropade honom från badhuset.
Följande morgon åkte han i sin
kollegas gigg tillbaka till staden.
Vintern var i antågande; en bitter blåst
svepte öfver de bruna hedarna.
Brandell huttrade och drog filten hårdare
om ryggen.
Han hade åtskilligt att ställa om
under dagen och hans tankar voro
upptagna af mångahanda ting. På
kvällen träffade han på du Nord en af
bröderna från i går och slog sig ned
vid hans bord.
»Det var en tusan så egendomlig
färg du har i ansiktet», utbrast denne,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
