Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3, mars 1904 - Den halte Eros. Novell af Mark Stern. III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NOVELL
Af MARK STERN.
III.
När Henry på måndagens middag
kom ut från Biblioteket andades han
starkt in den härliga luften. Himlen
var nästan alldeles klar, en ny doft
hade brutit in i årstiden, den första
fläkten af vår. Han knäppte icke sin
ytterrock utan lät den slänga öppen,
medan han långsamt gick utför
parkgången med några böcker under armen.
Hemma låg ett arbete, som han
måste afsluta, han hade en gång
börjat det med stor ifver, men småningom
slappnat; nu hade han emellertid
föresatt sig att taga till det igen, så höll
det tankarna fångna medan alla
tråkigheter afvecklades. Han var vid godt
mod, ty han var uthvilad och hade
därtill på förmiddagen fått ett
erkännande, som gladt honom.
Det var sant, han måste samma
dag träffa sin vän juristen . . . Han
stannade i gathörnet, tveksam om han
skulle gå hem emellan eller äta en bit
mat ute. Detta påminde honom om
att han var utan pengar, och han
började långsamt drifva i riktningen hemåt.
Det var mycket folk ute. Han valde
med flit de mest trafikerade vägarna,
det var också den tid på dagen, då
alla, som endast gingo ut för att möta
bekanta, vallfärdade. Han fick
oupphörligt hälsa. Ett par vänner hejdade
honom och frågade om det var sant
att han skulle skiljas från sin fru.
Det hade således redan kommit ut!
Se! Redan på långt håll kände han
igen henne — fröken Schiirer, som
kom emot honom. Hon hade en
mycket stor svart hatt — naturligtvis,
tänkte han, som om han vetat det på
förhand.
Hon gick fort, mycket rak och utan
synbart intresse för omgifningen. Hon
besvarade en herres hälsning artigt,
icke familjärt, så bugade hon sig för
en dam, denna gång mera stelt. Först
i sista stunden observerade hon Henry,
kände icke genast igen honom, log
sedan hastigt som försonande och var
förbi i ett svaj af sin långa svarta
kjol.
Han stannade under förevändning
af ett butikfönster, vände därefter och
följde henne. Han reflekterade: nu har
hon redan glömt att hon mötte mig,
ett namn på en trottoar — jag vet
inte ens om hon lagt namnet på
minnet, och så har jag försvunnit i de
yttersta lagren af hennes
bekantskapskrets. Och här går jag! . . . Han fick
en stämning af själfironi . . . -öder Andre
liebt eine Andra> — och här går jag
och förföljer en dam, som jag i alla
fall inte vågar tilltala.
Men om han nu gjorde det, ponera,
hur skulle det synas henne? Bizarrt —
eller skulle hon genast tro att han
förälskat sig i henne: Det var detta med
kvinnor, att man aldrig fick veta hvad
de tänkte. Han trodde nog att de voro
sluga, slugare än män, och deras
lifs-uppgift var ju egentligen också att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
