- Project Runeberg -  Varia. Illustrerad månadsskrift / Årg. 7 (1904) /
148

(1898-1908)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3, mars 1904 - Den halte Eros. Novell af Mark Stern. III

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

148

VARIA

fånga männen, äfven de gifta — om det
nu var en verklig drift hos dem.

De kvinnor, som ingenting hade af
detta, intresserade honom i hvarje fall
icke.

Han mindes ej att han sedan åratal
följt en dam på gatan. Ett vackert
ansikte kunde beröra hans fantasi, men
detta att handla i endera riktning var
honom främmande och hade alltid tyckts
honom absurdt.

Han höll ögonen på den svartklädda
företeelsen framför honom. Hon gick
tydligen mot ett gifvet mål, dock icke
hemligt, eller också var hon så slug,
att hon äfven i ärenden som hon ej
erkände behöll sitt klara lugn — han
förutsatte detta. Han vidhöll ett jämnt
afstånd emellan dem. Så såg han
henne vika af till höger, gå öfver gatan
och glida in genom en port — nå!
Nummer åtta stod det på en
ornamenterad sköld öfver dörren. Ett fem
våningshus, Östermalm, hon bodde
naturligtvis där och hade gått hem till
middag. Han vände, nöjd som efter
fullbordad gärning, och gick samma
gata ner igen.

»Tag vet absolut ingenting om henne»,
reflekterade han — hennes föräldrar,
hennes lefnadsförhållanden, hennes
umgänge. Hur skulle han kunna nå
henne: . . . Och plötsligt, som när en
våg brusar upp från blodets hemliga
och förtäckta källor, högg en förtviflad
lust efter henne fatt uti hans sinne.
Som genom sprängda portar vällde de
länge återhållna fantasibilderna fram
— och han kände henne tryckt intill
sig, kände hennes heta kyssar . . . Var
det väl något orimligt i att hon skulle
älska honom, just hon, kvinnan bland
tusen — just honom bland tusentals
män? , . . Det kunde icke vara en
meningslös villfarelse att han kände det
så, advocerade han, ifrig att finna sin
åtrås berättigande i någon dunkel
af-sikt af naturen. Hvilken förbannad
dåre hade han ej varit, som viljelös
och förnöjd låtit händelserna forma sig

öfver hans lif! För en dådstark man I
vore begäret lika med visshet om att I
äga, att brännas af verklighetens eld.
Men honom hade aldrig den minsta
gnista nått. Han hade endast sett
leken på afstånd som de minsta barnen
få göra och nöjt sig därmed, och nu . . .
dåre, dåre! Nu ville han . . .

En bild dref åter och ånyo tillbaka:
han höll henne i sina armar, med hela
sin kraft, med en kraft som han ej
förut känt hos sig tryckte han henne
intill sig så att hon kved, och han
kysste hennes leende, det enerverande,
osvikliga leendet, kysste och kysste det,
medan hon ångestfullt klängde sig fast
vid honom, ändock rädd att ge sig,
och han kysste det tills han plånade
ut det och tvang henne att helt möta
hans eget uttryck af förintande allvar
och lycka . . .

Han planlade hit och dit. Gunilla
kände henne, hon skulle föra dem
tillsammans, kanske säga rent ut: min
bror har skickat mig. För fan, nog
vore väl hon Rut tillräckligt intelligent
att förstå det! Alla dessa preludier,
som människorna fordrade till ett
kärleksförhållande, hela detta spel, som
egentligen var ett bedrägeri och
uppdagades efter äktenskapets ingående,
då man fann att man gift sig med
orätt person — det behöfdes icke nu.
Det var honom likgiltigt hvilka fel eller
egenskaper hon besatt, han ville närma
sig henne.

Han mindes den tid då han
uppvaktat Anna. Han hade hvar gång
de skulle träffas noga förberedt sin
konversation, i afsikt att vinna henne
genom att visa henne hvilken utmärkt
karl han verkligen var. Sedan kom
han underfund med att hon troligen
handlat på samma sätt, och att
resultatet kunnat uppnås mycket lättare, ty
saken var endast denna: de åtrådde
ömsesidigt hvarandras personer och
bekymrade sig föga om karaktären. En
kvinna som man endast högaktade,
be-höfde man sannerligen inte gifta sig med!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 22:28:08 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/varia/1904/0153.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free