Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3, mars 1904 - Den halte Eros. Novell af Mark Stern. III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN HALTE EROS
149
Han beräknade hastigt: man var nu
i mars, redan i höst skulle han väl
kunna gifta sig med henne. Gifta sig
ville han, han tyckte ej om otrygga
förbindelser — så ytterst obekvämt
också att ha en älskarinna af bättre
familj och ej fullt fri till sina
handlingar! Och han ville för resten ge henne
allt, sitt hem och sitt namn — han
kände en längtansfull ömhet för henne,
och smekningarna togo i hans fantasi
nu nya gestalter af de tusentals små
vänligheter man kan omgifva hvarandra
med i ett hvardagslif. . .
Han tänkte igenom hela sitt första
sammanträffande med henne och hvart
ord de växlat. Möjligen hade hon
också tänkt på honom sedan dess,
tänkt: jag önskar att han inte vore
bunden. Han mindes att hon sett
nyfiket och observerande på honom vid
middagen. Här i Stockholm hade ju
alla reda på alla, ett namn blef genast
nyckeln till en hel historia, och kanske
hade hon undrat om det eller det var
sannt som hon hört. Något ondt kunde
hon knappast ha erfarit om honom, i
alla fall icke af den art att det
verkade motbjudande för en kvinna af
hennes andliga dimensioner.
Han påminde sig också mötet i
teaterkorridoren, hon hade icke sett
honom, hade endast gått fort förbi. Af
sluttningen i hennes kroppslinier hade
han dragit den slutsatsen att hon var
af ett smidigt och skickligt
temperament — han kunde heller icke med
dessa kvinnor som tyckas ha till devis:
jag säger som jag tycker och lefver
som jag bör!
»Som man bör» lefva! Otroligt!
Nu var han på den välbekanta
gatan helt nära sitt hem. Han hade
ökat takten så att han var alldeles het,
och han torkade sin panna medan han
gick upp för de fyra trapporna. Han
gick direkt in i sitt arbetsrum med
böckerna. Där stannade han ett
ögonblick, lugnad af den kända ramen, såg
på sin klocka och mindes middagen.
Han öppnade då förmaksdörren för att
ropa att han var hemkommen, men
ljudet stannade vid den första vokalen
— i salongen satt hans hustru.
»Är du här?»
Och han kände hett en våg af
häpen vrede stiga upp och betäcka hans
ansikte med rodnad.
Hans första impuls blef dock att
vända sig om, stänga dörren och
fly, den vanliga sida af hans
temperament som slog fram hvar gång han
stod framför henne med ett förvånadt
intryck af hur stor och säker hon ändå
var. Men hon reste sig snabbt och
gick emot honom. Hon lade sina båda
händer på hans skuldror, och då hon
i detsamma fick ett nästan skyggt
uttryck, rördes han af medlidande och
vek ej undan. Tårar fuktade hennes
ögonhår, men hon behärskade sig och
sade lågt.
»Käre Henry, nu kommer jag rätt
och slätt, det lönar sig inte att strida
emot. Och jag säger: förlåt mig!»
»Men barn» — han klappade tafatt
hennes armar — »hvad skulle jag
förlåta? Det är ju( jag som gjort illa.»
»Nej, inte bara du . . . Jag står inte
ut, jag har aldrig förr såsom nu känt
hur fästad jag var vid dig. Det har
varit förfärligt — förfärligt!»
Han gjorde sig stillsamt lös från
hennes händer, gick ett par steg utåt
rummet. För fan, tänkte han, och en
rad af svordomar drog genom hans
tankar som om han i dem sökt styrka
och äfven en lättnad. Förbannade
svårigheter! Hvar höll nu Gunilla
hus? . . .
»Kära Anna», sade han beslutsamt
— det slog honom i samma ögonblick
att han stått så en gång förut,
oändligt töcknigt och längesedan: han kände
på förhand hvart ord som skulle fram
och fann endast besvär i att uttala
dem då de icke ägde improvisationens
behag.
»Kära Anna, det är i alla fall det
enda förnuftiga att vi vidhålla vår första
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
