Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3, mars 1904 - Doktor Becks och professor Fjeders system. Af Edgar Allan Poe. Försvenskning af S. L—r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DOKTOR BECKS OCH PROFESSOR Ef EDERS. SYSTEM 161
kände jag då verklig medömkan med
dem. Aldrig i hela mitt lif hade jag
sett en samling förnuftiga människor
så i grunden hjärtskrämda. De blefvo
allesammans bleka som motsvarande
antal lik, och formligen krypande ihop
på sina platser, sutto de där darrande
af skräck och mumlande för sig själfva,
allt under det att de lyssnade efter ett
upprepande af tjuten. Det kom också
— högre och skenbarligen närmare
fjödo de, och så hördes de en tredje
gång mycket högt. Men fjärde
gången med tydligen minskad styrka.
Vid detta oväsendets uppenbara
af-döende blefvo sällskapets lifsandar
ögonblickligen vederkvickta, och snart
var allt glädtighet och muntrande
anekdoter som förut. Nu först vågade
jag höra mig för om orsaken till det
störande uppträdet.
»Endast en bagatell e»,
svarade Monsieur Maillard. »Vi äro vana
vid sådant där och fästa oss
verkligen mycket litet vid saken. Då och
då händer det ju, att dårarna komma
med ett dylikt tjutande i korus —
den ene skrämmer den andre, precis
som det brukar vara ibland med en
klunga hundar om natten. Men det
händer också någon gång, att
tjutkonserten följes af ett samfälldt försök att
bryta sig ut — och då är det förstås
alltid liten smula å färde.»
»Och huru många har ni i er vård ?»
»För tillfället ha vi icke mer än tio
patienter tillsammans.»
»Förnämligast kvinnliga, förmodar
jag?»
»Åh nej, män hvarenda en, och
starka karlar, det kan jag intyga.»
»Verkligen? Och jag som trodde,
att majoriteten af de sinnessjuka
städse rekryterades från det svagare
könet.»
»Det är vanligen så, men icke alltid.
För någon tid sedan hade vi omkring
tjugosju patienter här, och af dem
voro icke mindre än aderton kvinnor,
men på sista tiden ha saker och ting
förändrat sig åtskilligt, som ni hör.»
»Ja... förändrat sig åtskilligt, som
ni hör», upprepade den herrn, som
hade ofredat Ma’mselle Laplaces
nedre extremiteter.
»Ja... förändrat sig åtskilligt, som
ni hör», föll hela sällskapet in i korus.
»Håll tungan rätt i mun,
allesammans!» utropade min värd i häftig
vrede. Hvarpå hela herrskapet iakttog
dödens tystnad under nära en minut.
Och hvad en af damerna beträffar,
så lydde hon Monsieur Maillard efter
bokstafven, ty hon räckte ut sin
tunga, som var ytterligt lång till på
köpet, och höll resigneradt fast den
med båda händerna, samvetsgrannt
iakttagande, att den hvarken skulle
komma för mycket åt höger eller
vänster.
»Och detta fruntimmer», sade jag
till Monsieur Maillard, i det jag lutade
mig fram och tilltalade honom i en
hviskning, »den goda frun där, som
nyss talade och bestod oss med sitt
kukeliku, hon är ju ofarlig...
fullkomligt ofarlig, säg?»
»Ofarlig!» utbrast han med
uppriktig förvåning. »Men ... men, hvad
menar ni ?»
»Bara helt obetydligt rubbad», sade
jag, i det jag rörde vid min panna.
»Jag tar för afgjordt, att hon icke är
mycket... icke på något vis
allvarsamt angripen ?___»
» M o n D i e u ! Hvad gör ni upp
för historier? Denna dam, min
särdeles goda vän Madame Joyeuse, är
absolut lika klok som jag själf. Hon
har sina små egenheter visserligen,
men ni vet ju, att alla gamla
fruntimmer — alla mycket gamla
fruntimmer bruka vara mer eller mindre
excentriska !»
»Ja visst», sade jag, »ja visst. Och
således är resten af dessa damer och
herrar... ?»
»Mina vänner och sjukvårdare»,
af-bröt Monsieur Maillard, i det hanrä-
11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
