Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3, mars 1904 - Maurice Rollinat. Med fem tolkningar af skaldens dikter. Till svenska af Sigrid Elmblad - Poppelallén - Grafskrift - De profundis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168
VARIA
Poppelallén.
Det var i drömmens stund. En blytung
natt
ut öfver lifvets former dunkel bredde.
På afstånd åskan långsamt framåt ledde
sitt dån, som bergens ekon togo fatt.
Bland himlens skuggor, ännu lyst i bann,
med armar, som mot jorden tycktes famla,
sågs regnet sina tårekällor samla,
ett öga likt, som än ej gråta kan.
Och som en pust utöfver slocknad glöd,
en ljum och osund vindfläkt sakta smekte
den hårda markens gula gräs och lekte
med knoppar stelnade i frostens död.
1 denna sorgsna kväll förutan ljus
min väg emellan popplar fram sig sträckte,
som darrande i rad, mot fästet räckte
de fina grenarna med stilla sus.
Det tycktes mig, som om hvartenda blad
i ångest på en okänd fara aktat,
som om en hotad fred de ängsligt vaktat
med hemlig bäfvan, skälfvande i rad.
Och plötsligt bröt det ut. I stormens fång
de slingrades och knötos till en harpa,
hvars toner ljödo klagande och skarpa
från millioner strängar på en gång.
Och där de grenarna likt lemmar vredo,
de svarta popplarna, i fåfäng strid,
det var mig, som om blödde de därvid,
som om de uti mänsklig smärta ledo.
Igenom luften, uti giftigt sken,
allt medan åskans muller dalen fyllde,
en blixt, som spöklikt popplarna förgyllde
flög fram till rof och lyste upp allén.
Och uti mörka arabeskers hop
mot denna gula grund sig träden bröto,
där under kampen, de sig samman slöto
klagan, som förtogs af stormens rop.
Det var, som om i dessa vilda ljud
jag hört oändlighetens bittra skratt,
som buro röster utur kvalets natt
om lifvets alla fasor till mig bud.
Ljud som af vingar mattade i flykt,
af sönderskjutna fanor, vapenrassel,
ljud som af tårar, böner och ett prassel
af rifvet papper, hviskande och skyggt.
Ljud som af vattnets fall och sandens ras,
snöskredets dofva dån och hafvets jäsning,
af rofdjurs smygande, af ormars hväsning
och korpars lystna flaxande kring as.
Ljud som af sårades och galnas skri,
af iltåg, som i natten sammanstöta,
där vid en afgrund de hvarandra möta —
allt blandadt till en plågans sinfoni.
Men stormens vanvett redan gått förbi.
Den sista blixten utan kraft förbrunnit,
ovädret flyende med molnen svunnit
till hvila efter tröttadt raseri.
Dock allt sen dess jag som i yrsel hör,
af minnet jagad, hvart jag mig vill vända,
midt under dagens lif och sorl ett enda:
tvåtusen popplar klagande i kör.
Grafskrift.
När man har slutit locket till min kista,
min mun och mina ögon, må man rista
på stenen in: här hvilar till det sista
en man, som furste blef af onda öden,
en stackars galning, som i blomstrings-
glöden
af lifvets lust lät sina tankar trista
gå mot det mål, där alla fröjder brista,
som såg uti det spel han tvangs bevista
allt bli till intet, allt sin styrka mista
förutom lidandet och själanöden:
Lefve döden!
De profundis.
Min Oud! I allt som själen mäktar röra,
det skri där hennes plåga tar gestalt,
i hennes fröjder, skälfvande och sköra,
höjs detta rop förtvifladt, tusenfaldt,
utur det djup, där smärtor väldet föra.
När lidandet, i glädjen att förstöra,
med hvassa sting mitt hjärta sårar kallt,
jag ber i kval, som strupen sammansnöra:
Min Oud!
De brottsliga, dem synden fått förföra,
ur bittert trots ur ångertårars salt
de höja samma verop öfverallt.
Bland lidelser, som styrkans rätt förgöra,
i samma ord du samma suck kan höra:
Min Gud!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
