Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4, april 1904 - En affärskris under »l’ancien régime». Af Carl Raab - I. Tiden och ställningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210
VARI A
rike under första fjärdedelen af det
adertonde århundradet.
I.
Tiden och ställningen.
Det »stora seklet» blef dyrköpt för
Frankrike. Europas läromästare i
litteratur och konst, i politik och fina
seder, skulle i finansiellt afseende
kunnat liknas vid en rik man, hvilken
hållit sitt hus på en alltför lysande fot
och därför lämnade efter sig trassliga
affärer åt sina arfvingar.
Envåldsmo-narkens storartade praktutveckling
under en lång regeringstid, de ständiga
krigen, en kostsam utrikespolitik och
en vårdslös förvaltning hade tömt den
välförsedda skattkammaren — och mera
därtill. Det ovisa religionsnitet hade
verkat ödesdigert som vanligt och jagat
ur landet en till millioner beräknad,
idog och skattdragande del af
befolkningen. Den ene efter den andre hade
de store andarne från
sextonhundratalet gått ur tiden, mången med
bekymrade aningar om landets framtid.
Och sist af alla steg i grafven seklets
lysande inkarnation, den gamle
kungen, tyngd af år och sorger, trött i
isolerad ledsnad, stelnad i höghet och
bigotteri.
Och nu började en ny tid, den
bi-zarra epok, som företrädesvis framför
hvarje annan förmyndareregering kallas
regentskapet (la régence*). Det var,
som om alla bröst häfts af en
lättnadens suck, att det gamla
Versailler-hofvets tid var förbi. Man hade haft
så gränslöst ledsamt i dess kvafva luft
af stel etikett, tråkig förnämhet och
religiöst hyckleri och tyckte sig liksom
hafva rätt att taga skadan igen. Kring
hertigen-regenten, Filip af Orleans, och
hans excentriska dotter, hertiginnan af
* Den följande framställningen är
huf-vudsakligast stödd på: Histoire de France
Dar Henri Martin.
Berry, samlade sig en lefnadsglad skara
herrar och damer, för hvilka lifvets
mål låg i stundens njutning, och
morgondagen fick hafva sin omsorg för
sig. Apres nous le déluge. Man gjorde
sig vivör liksom förut religiös — af
politik. Mången smidig seigneur,
hvilken nyligen befunnits med andäktigt
skick utlägga bullan Unigenitus
saliggörande verkningar, Madame de
Main-tenon till behag, intog nu en
framstående plats bland regentens 1-ouéer och
gaf skandalkrönikan rikligt stoff till
skildringar af hofvets äfventyr. Den
ena häpnadsväckande festen följde på
den andra i Palais-Royal och
Luxem-bourg. Ett frivolt, uppsluppet lynne
angaf tonen vid dessa orgier, hvilka
likväl förfinades af ett själfullt element,
som bäst återges med franska språkets
eget uttryck »esprit». Det var ingen
plats afsedd för den högre dygden vid
dessa tillställningar men ej heller för
skrymteriet. Gästerna kände hvarandra
för hvad de voro och gjorde sig ej
bättre. Infallen och kvickheterna
pärlade i kapp med champagnen,
samtalen voro vågade, utan försyn för något
heligt och utan skonsamhet mot nästan,
alla ämnen afhandlades utom de
allvarliga, och alla voro tillåtna utom de
tråkiga. Elakheten hade för öfrigt sin
grund mera i ett begär att roa än i
någon sinnets bitterhet. Detta var
visserligen ej den »franska konversationen»
på höjdpunkten af sin fulländning.
Det var först något tiotal år senare,
då stämningen blifvit lugnare, och
tonen stadgat sig ofvanpå regentskapets
galna öfverdrifter, som en spirituell
främling, lord Chesterfield, kunde skrifva
hem till sitt land: »Att tala, berätta
och uppläsa behagfullt är för
fransmännen ett allvarligt studium, de uttrycka sig
aldrig på ett simpelt sätt». Men det var
början till den franska
konversationskonst, som skulle för det eleganta
Europa i adertonde seklet blifva, hvad
Corneille, Racine och Boileau varit för
den litterära världen i det sjuttonde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
