Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:o 4, april 1904
- Hoppets torn. Af Antonio Battara. Öfvers. för Varia från italienskan af Karin Jensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
218
VARI A
öfver alltsammans svajade de
färgskimrande, vapenprydda fanorna —
dessa fanor, som ännu aldrig kännt
nederlagets förödmjukelse eller
flyktens nesa.
Men Qianottos hjärta svällde af
gråt, han vände sig om i sadeln och
skickade sin gemål ett sista farväl:
— Inom ett år, inom ett år, min
älskade!
Och den unga furstinnan förnam
orden, men svara förmådde hon icke,
utan hon sjönk vanmäktig tillbaka i
tärnornas armar.
* *
*
Så svann ett år, ett mycket långt år
af bäfvan och oro, hvarunder Lisaura
aldrig lämnade sina gemak och
till-bragte sin tid i tystnad och
ensamhet, med böner och andaktsöfningar.
Hon kände skilsmässans kval lika
bittra som den dag, då hon växlat
afskedsorden med den älskade, och
plågan i hjärtat gaf aldrig med sig.
Svårast kände hon den under de
dystra vinteraftnarna, då landet rundt
omkring låg höljdt af hvit snö,
hvar-öfver fullmånen kastade långa
blek-blå skuggor. Eller under de ändlösa
nätterna, då mistralen svepte kring
tornen och utsprången, hvinande,
tjutande, dunkande med någon
fönsterlucka, som af oaktsamhet lämnats
öppen. Då tyckte hon, att hennes
bröst snördes samman, mörka aningar
fingo makt med henne, och hon
kände sig hälft som en sörjande änka,
hvilken lifvet ej har någonting mera
att bjuda. Då sköljde tårarne hennes
fina, tärda kinder, hon vägrade att
lyssna till tärnornas tröstande ord, och
först efter många timmars brinnande
böner domnade hennes tankar, och
hennes kvalda hjärta fick ro.
Tid efter annan anlände till
borgen en långväga budbärare från
Qia-notto, hvilken berättade om de
hiskliga striderna med de otrogne, de dyr-
köpta segrarne och den unge furstens
tapperhet. Och småningom följde de
gynnsamma underrättelserna allt
tätare på hvarandra; de blefvo
utförligare och alltjämt gladare och
tröste-fullare. Kristi stridsmän voro stadda
på hemfärden, enhvar till sitt
fädernesland; många hade redan uppnått
sin hemort, och Qianotto närmade sig
Montavur, så fort hans goda häst
förmådde bära honom. Om fem eller
sex dygn skulle hans gemål återse
honom, få trycka honom till sitt bröst
och hölja honom med kyssar och
glädjetårar.
Men Gianotto dröjde alltjämt.
Hvarje morgon steg den vackra
Lisaura med de långa flätorna, gula som
sädesax, och de drömmande, hafsblå
ögonen upp på borgens högsta torn,
hvarifrån blicken sväfvade fritt ut
öfver bergens våglinier, ända bort till
yttersta synranden, där himmel och
landskap sammansmälte i dunkelblått
töcken.
Hvarje morgon, när solen brann
öfver bergkammen likt en klarröd rubin,
stod hon där, lutad mot bröstvärnet,
och spanade ut öfver vidderna, och
hvarje afton, när opalen på hennes
bröst speglade kvällshimlens
skiftningar, trodde hon sig i fjärran urskilja
smattret af hästhofvar — det var
skaran af tappra korsriddare, som
närmade sig med hennes gemål i spetsen
... Hästarna voro löddriga,
ryttarnas blickar spända... Men hennes
sinnen bedrogo henne, och långsamt
steg hon åter nedför den slingrande
torntrappan.
Dagarna svunno. De blefvo till
veckor och månader, men ännu dröjde
Gianotto.
Lisaura gick numera endast om
natten upp i tornet. Med vidgad blick
spejade hon ut i dunklet. Öfver
henne glimmade stjärnornas myriader,
och syrsorna gnisslade nere bland
trädgårdens vinstockar. Hon
lyssnade. .. med pannan tryckt mot bröst-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 12:59:49 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/varia/1904/0223.html
