Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4, april 1904 - Till salu. Af Guy de Maupassant. Öfversättning för Varia af Ths. B—m
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222
VARI A
ostämda piccolaflöjter i denna fromma
och mäktiga kör.
Och från de fem båtarnas
passagerare tonade samma sång, hvars
monotona rytm höjde sig mot den lugna
himmelen; och de fem båtarne gingo
efter hvarandra, den ena helt nära den
andra.
De gingo framför mig mot mig, och
jag såg dem försvinna, jag hörde
sången blifva allt svagare och slutligen
förtona i fjärran.
Och jag började att drömma
förtjusande saker, så som helt unga
människor drömma, oskyldigt och varmt.
Hur snabbt flyr den ej denna
dröm-marnes ålder, den lyckligaste i vårt
lif! Aldrig känner man sig ensam,
aldrig nedstämd, aldrig sorgsen och
bitter, när man bär inom sig den
gudomliga förmågan att kunna förirra sig
bland skimrande förhoppningar, så snart
man är allena. Hvilka sagoland, dessa,
där allting händer i den kringsväfvande
tankens yra! Hvad lifvet är vackert i
drömmarnes gyllene glans!
Ack det är förbi det där!
Jag började att drömma. Om hvad?
Om allt det, som man ständigt väntar,
om allt, som man åtrår, om lyckan,
om äran, om kvinnan.
Och jag gick med snabba steg,
smekande med handen sädens blonda
hufvuden, som böjde sig under mina
fingrar och smekte min hud, som vore
det hår jag berörde.
Jag gick öfver en liten bergig udde,
den smala stranden vidgade sig i en
halfcirkel, och i fonden låg ett hvitt
hus med tre terrasser, trappformigt
sänkande sig ned mot hafvet.
Hvarför kom åsynen af detta hus
mig att darra af glädje? Hvad vet jag!
Då man reser på detta sätt, finner man
ibland någon undanskymd vrå, som
man tycker sig känna sedan långt
tillbaka, så tilltalar den ens sinne. Är
det möjligt, att man aldrig har sett
den? att man ej har lefvat där förr?
Allt hänför, allt bedårar en, horisontens
mjuka linie, trädens gruppering,
sandens färg!
O! Det vackra huset däruppe med
sina höga afsatser! Stora fruktträd
hade vuxit upp längs terrasserna, som
sänkte sig ned mot hafvet likt
jätte-trappor och på hvarje afsats prunkade,
liksom en krona af guld, en stor grupp
af blommande ginst.
Jag stannade gripen af kärlek till
denna boning. Hvad jag önskade äga
den, lefva där, för alltid.
Med af åtrå klappande hjärta
närmade jag mig porten, och på en af
barriärens pelare märkte jag ett stort
anslag: »Till salu.»
En känsla af glädje genomfor mig,
som om man erbjudit mig, som om
man gifvit mig denna boning!
Hvarför? ja, hvarför? Jag vet ej!
»Till salu.» Som den numera
knappast tillhörde någon, kunde den
tillhöra alla, äfven mig, mig! Hvarför
denna glädje, denna känsla af omätlig,
oförklarlig fröjd. Jag visste ju i alla
fall, att jag aldrig skulle kunna köpa
den! Hvad hade jag att betala med?
Men hvad betydde det, den var till
salu. Fågeln i buren tillhör sin herre,
fågeln i luften tillhör mig, eftersom
den ej tillhör någon annan.
Och jag inträdde i trädgården. Ack!
hvilken härlig trädgård med sina öfver
hvarandra liggande estrader, sina spab
järer, som med sina långa armar
liknade korsfästa martyrer, sina knippen
af guldginst och i hörnen af hvarje
terrass två gamla bildstoder.
När jag kom till den öfversta
terrassen, betraktade jag horisonten. Den
lilla strandbädden låg utbredd för mina
fötter, rund och sandig, skild från
högvattnet genom tre klippor, tunga och
dystra, tillslutande inloppet och
tjänstgörande som vågbrytare de dagar
hafvet var upprördt.
Ute på udden framför mig såg jag
två ofantliga stenar, den ene stående
upprätt, den andre liggande i gräset,
en menhir och en dolmen, liknande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
