Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4, april 1904 - Litteraturkrönika, af Jacobine Ring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CitteraturKröniKa
Im wunderschönen Monat Mai,
Als allén Knospen sprången,
Da ist in meinem Herzen
Die Liebe anfgegangen.
Våren är kärlekens tid. Det säga
ju från gammalt alla diktare och
poeter. Är det månne därför, som
kärleken är det tema vårens böcker nu
med sådan förkärlek behandla? Äh
nej, sannolikt icke, då väl flertalet af
dessa vårböcker koncipierats, om
också icke sett dagen, på hösten.
Kärleken blir nog helt enkelt alltid
favoritämnet för flertalet diktare och
kommer väl ock, som alla de primitiva, de
osammansatta känslorna, att för de
flästa bland dem förbli det
tacksammaste.
Hur primitiv kärleken som känsla är,
kan emellertid äfven den behandlas
på olika sätt. Man kan skildra den,
som man kan njuta däraf, helt, fullt
och oreflekteradt, med en sund naturs
hela sunda känsla. Man kan också
sätta sig neder och grubbla öfver den
som öfver ett matematiskt problem.
Vårens författare, eller rättare sagdt
dess författarinnor, ha, då det är
kärleken de behandla, nästan samt och
synnerligen satt sig neder och
grubblat.
Af de fyra böcker af kvinnlig hand,
som hittills utkommit, behandla icke
mindre än tre kärleken som problem.
Af de manliga författarne är det en
som slutit sig till damernas tropp i
detta fall. När jag säger, att det är
tre af de fyra damerna måste jag
kanske göra en liten restriktion. Jag
vet endast att det är två, ehuru jag
tror att det är tre. Den tredje bland
de böcker, som jag betraktar som
damernas vårinlägg i debatten om
kärleksproblemet, »Bikt», är nämligen
strängt anonym, så strängt, att man
endast kan gissa sig till hvem som
skrifvit den och med denna sin
gissning stadda på en kvinna, icke minst
af inre skäl och icke blott på grund
af den i en kvinnas mun lagda
jagform, i hvilken den är hållen.
Den första af de damer som
behandlat kärleksproblemet är fru Hilma
Ange re d-Strandberg. Hon
betraktar det ur rent psykologisk
synpunkt och sedt i samband med
individens utveckling i det hela. Hennes
synkrets är i detta afseende den
vidaste.
Det är icke kärleken i och för sig,
som intresserar henne, utan kärleken
som en bland lifsfaktorerna och
spe-cielt från synpunkten af, under
hvilken form den skall bindas eller icke
få bindas för att kunna harmoniskt
medverka till individens daning till en
klar och medveten personlighet. Hvad
hon vill skildra är, hur en ung kvinna,
Lydia Wik, tappar bort sig själf,
därför att hon låter omständigheterna
förmå sig att svika sitt drömda ideal om
en kärlek så hög och hel, att den icke
blott försmår alla yttre band utan
känner dem som ett sin art omformande,
sin lefvande spännkraft nedtryckande
tvång.
Efter hårda strider mot inre
viljesvaghet och ovisshet samt yttre
förhållanden, har Lydia hunnit till den
ståndpunkt, hon tror vara den som
skall ge henne klarhet och lycka. Men
så låter hon öfvertala sig att svika
denna ståndpunkt, därför att den man
hon utvalt till medkämpe visar sig
icke vara kampen mäktig. Hon
förlorar i själfva verket, när hon låter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
