Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5, maj 1904 - Sigbjörn Obstfelder. Af Gustaf Uddgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
294
VARI A
Han berättade att han lefvat en hel
månad i Paris utan att ha umgåtts
med en människa. Han hade sökt ut
åt sig ett okändt litet hotell bakom
Pantheon, alldeles nere vid Jardin des
Plantes, och där hade han nu börjat
på sitt första större arbete, en roman.
Men nu började han känna sig alltför
ensam.
Jag måste gå med honom till
hotellet och se hur trefligt han bodde. Men
jag fann tvärtom att han höll till i
ett det ogemytligaste lilla gårdsrum
man kunde tänka s^g. Det var i alla
fall här de första bladen af »Korset»
kommo till världen.
Han flyttade visst redan dagen
därpå öfver till det lilla »Hotel des
Americains» vid rue de PAbbé de
1’Epée, där en mängd skandinaviska
författare och konstnärer haft sin
varelse före oss. Här skref han nästan
dag och natt på »Korset», så att han
på fjorton dagar hade både fullbordat
och renskrifvit denna berättelse samt
afsändt manuskriptet till
Gyldendal-ske i Köpenhamn.
Dessförinnan hade han en natt läst
upp hela boken för mig. Den var så
helgjuten, så skrifven i ett enda
andedrag, att man ej kunde annat än
ryckas med af densamma. Dock kunde
jag då ej göra mig en föreställning
om att den skulle blifva en så stor
litterär succés som den blef, genast den
utkommit i tryck.
Några dagar efter dess afsändande
kom Obstfelder in till mig med ännu
ett fullbordadt arbete. Det var
manuskriptet till ett drama, »De Röde
Draa-ber», hvilket han skrifvit hösten förut
och som han nu fått tillbaka från den
norska skådespelerskan fru Dybwad.
Hon kritiserade det och fann att det
borde delvis omarbetas för att lämpa
’ sig för scenen.
Obstfelder läste upp det. Ju mer han
läste dess mer häpnade jag. Hvarje
replik, hvarje scen hade en fulländning
och ett djup, som ingen samtida upp-
nått efter Ibsen. Här var Obstfelder
mästaren, här hade han äfven på den
dramatiska diktningens område nått
fram till den stora konst som man
väntat sig af honom.
Jag bad honom ej bry sig om
skådespelerskans kritik. Därför att hon på
ett öfverlägset sätt lyckats tolka en
del moderna dramatiska figurer och
fastän hon var den enda — förutom
honom själf — som kunde framsäga
hans dikter, var det ju icke sagdt att
hon ägde förutsättningar för att kunna
förstå detta hans nya drama.
Men han stod fast vid, att han skulle
omarbeta det. Han förklarade att han
hade en så ovanlig smidighet i att
sätta sig in i samma stämning som
då han första gången skref en sak —
och jag har verkligen många gånger
sett honom med mästarehand göra
retuscheringar — att det var,
förklarade han, alls ingen fara för att han
skulle spoliera det han redan
åstadkommit.
Jag återsåg aldrig Obstfelder efter
den sommaren i Paris. Men när jag
efter ett par år fick läsa »De rode
draaber» i tryck, kände jag tyvärr ej
igen dem. Den mäktiga stämningen,
detta djup med den egendomliga
klarheten öfver sig, hela den med
fullän-dadt konstnärsskap utförda
dramatiska byggnaden, af allt detta som så
entusiasmerat mig i
originalmanuskriptet kunde jag endast återfinna
några få spillror i det tryckta verket.
Har han förstört sitt första
manuskript? Eller finns det måhända
kvar ?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
