Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5, maj 1904 - Sjukgymnastens saga. Af Hugo Öberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
300
V ARIA
i luften, tills de föllo ned utefter
hennes sidor med en knyck, som kom
henne att förlora balansen och så när
kastat henne rakt i spegeln.
Hon skrattade till. Så oskicklig hon
var i den enklaste gymnastik! Herr
Stenning skulle just sett henne ramla
ihop så där!
Hon stack ansiktet fram emot
glaset och granskade noga sina fina,
matt-bleka drag. Inga rynkor än, bara det
där vertikala strecket mellan ögonen,
som betydde eftertankens och
bekymrens värld innanför den släta, hvita
pannan. Så drog hon upp
öfverläp-pen som till ett bett och blottade sina
hvita tänder. Det såg friskt och
retande ut. Nehej, hon var inte alls
gammal! Ett ögonblick blef hon
stående, med djupt allvar betraktande
sin figur i spegeln. Så grep hon
med ett häftigt ryck sin kjol i båda
händerna och lyfte den, så att hon
såg sina svarta strumpor ett godt
stycke uppåt. Några danssteg. Små
hög-vristade fötter i skor med rosetter...
Plötsligt låter hon klänningen falla,
går ifrån spegeln och kastar sig i trist
stämning på en liten soffa ... Hvad
det ändå är för en bitter intighet med
lifvet, lifvet!...
Hon försöker erinra sig sin
ungdomstid, i ett rikt och ansedt
köpmanshem i garnisonsstaden. Hvad
var det väl värdt nu, det fladdret? En
banal valsmelodi, några välfriserade
löjtnantshuivud, en elegant
gross-handlartyp, som sedan blef hennes
orätta hälft, se där allt! Ett par
år i Paris, d ofvan de lif, affärskrasch,
hemresa, skilsmässa .... Så
dödsstillhet omkring en, bekymrens anlopp,
brutala herrar, pockande hyresvärdar,
förfärliga flyttningar, yttersta
domens dagar!... O, du gråa,
hemska tillvaro!...
Det lider mot julen. Sinnena fyllas
med stämning af decembertöcken och
lampljus, influensan går.
Där ligger Valther Stenning sjuk
på sitt rum, ensam och grubblande.
Han har betraktat detta tysta,
mattbe-lagda rum utåt gården som en lugn
fristad, där han drar sig in efter dagens
likgiltiga, men i all sin enformighet
dock så nyttigt tröttande och helande
id. Men nu käns rummet som ett
fängelse. Det är inte roligt för en
ung, verksam man att ligga sjuk.
Stenning tänker på sin unga
ungdom, han liksom fru Paula, denna
inackorderingsfru, som han inte bara
undrar smått öfver och känner respekt
för, men som också inger honom en
viss oro. Hon är mycket vacker, och
hon tittar på honom på ett särskildt
sätt. Inte för att han tror, att hon är
extravagant, nej han misstar sig inte
på sådant, men det är något farligt
med henne i alla fall. Han har haft
nog af kvinnor, han. Det hade
däremot aldrig hans far, den vackre,
glade majoren, änklingen, som i ett
anfall af praktisk fadersomsorg förförde
den kvinna, sonen var .kär i, för att
bevisa, att hon inte var sonen värdig!
Det var i lärdomsstaden vid Fyris,
som den historien passerade. Nå, det
blef icke obotlig skada, ty alla tre
parterna voro fria varelser. Ingen
man eller kvinna blef bedragen. Jo
Valther blef visserligen bedragen i
sina illusioner om kvinnan. Det hade
han ej heller kunnat förlåta sin far,
utan dragit från änklingshemmet ut
i världen. Sitt mödernearf hade han
lefvat upp i kontinentens metropoler.
Så återvände han till sitt land och lärde
sig sjukgymnastik i afsikt att sedan
åter uppsöka utlandets vidare
förhållanden. Men det är lättare att göra
upp planer än att realisera dem, och
— här låg han nu...
Det var dock alltför odrägligt detta
att ligga så här och svettas, frysa om
hvartannat, kraftlös så att det hisnade
i kroppen. Och ingen människa att
tala med. Sannerligen skulle han inte
rent af varit i stånd att försona sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
