Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5, maj 1904 - Camille Flammarion. För Varia af A. E. T. Olan - Litteraturkrönika, af Jacobine Ring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CAMILLE FLAMMARION
313
gåtorna, som ständigt hopa sig, utan
att han finner en fast punkt i denna
hypotesernas och irrande tankarnes
nebulösa. Äfven Spero vill söka
världsgåtornas lösning, han börjar sin
undersökning med människan själf
och hennes hjärna, denna underbara
substans, som bildar det lefvande
medvetandets centrum. Sent om nätterna
sönderskär han och lägger under
mikroskopet de tunna skifvorna af
hjärn-preparatet, men utan att finna annat
än celler och organiska väfnader,
redan kända af anatomerna.
Nutidens namnkunnigaste astronom
har blifvit rikt hyllad för sina
förtjänster både inom vetenskapen och lit-
teraturen. Han har lagerkrönts af
Franska Institutet, kallats till »officier
d’Academie», samt medlem af en
mängd lärda sällskap i skilda länder.
Republikens president har tilldelat
honom Hederslegionen som ett officiellt
erkännande, och Academie Francaise
har gifvit forskaren Monthyonska
priset.
Kanske skall Svenska Akademien en
gång finna honom värdig att
priskrö-nas på årsdagen af Alfred Nobels död,
ty hvem af nutidens författare har väl
på ett mera glänsande sätt i sina
skrifter ledt människornas tankar i en
högre, idealistisk fantasivärld än
Ca-mille Flammarion?
OtteraturKroniKa
A pril månad har bragt oss tre
sven-■£*■ ska originalberättelser:
Strindbergs stockholmsbok Götiska
rummen, Gustaf Ullmans
hallandsskildringar Ungt folk och Gustava Svanströms
norrlands-berättelse En historia från
ådalarne.
Man hade väntat att Strindbergs
arbete skulle bli vårens stora händelse i
litterär väg. Men i denna väntan blef
man besviken.
Strindberg är stor som författare.
Detta är kändt och väl äfven erkändt,
oberoende af litterär eller politisk
ståndpunkt, af alla, med hvilkas
omdöme man vill räkna. På en författare
med dylika gåfvor har man rätt att
ställa höga anspråk, anspråk, som icke
kunna ställas på en medelmåtta.
Nyckfull och oberäknelig som Strindberg
är, har det emellertid händt förr, att
han bredvid sina snilleverk skrifvit
böcker, som icke ens skulle ha kunnat
ursäktas en medelmåttig skribler,
böcker i hvilka han visat sig liten
både som människa och konstnär, stor
endast som monoman, lumpet
hämd-lysten, förvirrad och abnormt
behärskad af en fix idé.
Ett dylikt arbete var Die Beichte
eines Thoren. Ett dylikt arbete är
Götiska rummen. Den är, det vill jag
säga rent ut, en tarflig skrift, trots
geniala infall och paradoxer, som
naturligtvis finnas strödda där som i allt
hvad Strindberg skrifvit, trots slående
bilder och träffande anmärkningar och,
beträffande en af dess figurer, också
en ypperligt uppdragen, saftig och
lefvande karaktäristik. Den är simpel
icke blott i sin ton utan, hvad som är
vida värre, äfven i sin uppfattning,
och virrig i det mesta af sin
tankegång.
Man hade väntat en fortsättning af
Röda rummet, en serie
stockholmsskildringar från slutet af nittiotalet,
friska och liffulla, om också
chockerande ömtåliga nerver, af samma slag
som dem hvarpå hans ryktbara
ungdomsskrift bjöd från sjuttiotalet. Man
hade hoppats att få ej blott lika slå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
