Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:o 5, maj 1904
- Litteraturkrönika, af Jacobine Ring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR
315
utbrunnen ter sig ock på långa
stycken den fantasi, som där kommer till
utbrott.
Jag tycker att detta, det intryck
boken, när man talar om den, allmänt
er-kännes göra, äfven bör sägas ut, när
man skrifver om den. En stor man
har icke större rätt än en vanlig
människa att opåtaldt visa sig liten och
lågsint. Lika oförbehållsamt som hans
storhet erkännes när han visar sig stor,
bör hans litenhet brännmärkas när
han visar sig liten.
*
Inom vår bildande konst börjar så
småningom det begär att röra sig med
vaga linier, att söka ge den inre
stämningen med förbiseende af den yttre
formen, som under några år var
karaktäristiskt för såväl vår skulptur
som framför allt vår måleri, åter att
försvinna. Konstnärerna ha återvändt
till insikt om, att man kan träffa det
inre lika väl om man icke vårdslösar
det yttre som om man gör det, ja
kanske ännu bättre. De måla nu igen
en ko som en ko inte som någonting
som skall ge kons idé men som för
vanliga mänskliga blickar inte ter sig
som någon lefvande och verklig ko
alls.
Våra diktare af den yngsta skolan
ha icke ännu af våra konstnärer lärt
att komma från denna formlöshetens
stämningsfullhet. Skrifva de vers
förakta de den fasta metern för att vinna
en sorts böljeliknande rytm, som
stundom nog icke blir vers men i stället
prosa, och göra de en skildring vare
sig af en människas karaktär eller ett
landskaps lynne sker det i den vaga
och sväfvande form som nog kan dölja
tankedjup men lika väl kan tyda på
tankegrummel.
De ha en förkärlek för det antydda,
det ovissa, som är på väg att öfvergå
till maner och som är farlig äfven för
begåfvade unga krafter, om de låta
allt för ensidigt behärska sig däraf.
Jag föranledes till dessa reflektio-
ner närmast af den samling skizzer
från Halland Ungt folk som Gustaf
Ullman i dessa dagar gifvit ut.
Ullman är en naturskildrare, jag
skulle nästan vilja säga
naturmålare, med icke vanliga
förutsättningar att känsligt tolka ett landskaps
lynne. Han kan i få ord ge särskildt
färgstämningen däri både fint och
starkt. Han förefaller att äfven ha
förutsättningar för att se och skildra
hvad jag är frestad kalla färgen i ett
människolynne, en karaktär i mjuka,
lätta toner.
Men han står alldeles tydligt på väg
att låta dessa karaktärsskildringar bli
allt för sväfvande, allt för konturlösa.
Jag tror icke att det är af bristande
förmåga att teckna fast och konkret
han ger sina figurer och bilder dessa
sväfvande, någon gång rent af
suddiga drag, utan af samma
missförstådda konstuppfattning som för ett
par år sedan ledde våra unga
konstnärer att måla på liknande sätt.
Det är en känslig stämningsfullhet
öfver flere af de berättelser han i
Ungt folk har samlat. Men de sakna
lifvets röda blod, lifvets muskler och
märg flerc af de gestalter han där
tecknar.
Minst märker man detta i den första
och den sista af samlingens
berättelser. Den unge köpmanssonen, som
genomgår kroppsarbetets
gradpasse-ring i fabriken för att utdana sig till
tekniker, i den första af berättelserna
är gifven ej blott mjukt och fint, med
den första ungdomens charme öfver
hela sin andliga hållning, öfver sitt
gryende känslolif som öfver sin slanka
gossfigur. Det är i vissa punkter en
till och med robust kraft i den sista
berättelsens skildring om bondsonen
som står rotlös mellan sin egen värld
och den på hvars dörr han under
sina studieår fått glänta och fridlös
jagas mellan dem båda.
I samlingens öfriga skizzer åter,
främst den i dramatisk form hållna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 12:59:49 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/varia/1904/0320.html
