Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1904 - Då min lille hund gick hädan. Af Maurice Maeterlinck. Översättning från franskan af K. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
338
VARIA
ännu ej stadgade, buro öfver hans nya
tillvaros outforskade stigar det
ofantliga, allvarliga och skenbarligen
tan-kedigra hufvudet.
Det var nämligen så att detta
otacksamma och något sorgsna hufvud,
som erinrade om ett öfveransträngdt
barns, påbörjade det betungande
arbete som vid lifvets början rådbråkar
hvarje hjärna. Det måste på kortare
tid än fem eller sex veckor inom sig
hoptränga och ordna en tillräcklig
föreställning om och uppfattning af
världssaltet. Människan, som dock
bistås af sina äldre medmänniskors och
bröders hela vetande, behöfver trettio
eller fyrtio år för att skissera denna
uppfattning; men en ringa hund anses
böra klara sig med den på endast
några dagar. Och ändå — skulleden
icke för en gud, som vet allt, vara
nä-tan lika tungt vägande och äga
näs-stan samma värde som vår egen ?–––
Det gällde således att studera den
mark som man kan krafsa i och
sprätta upp och som stundom gömmer
så öfverraskande ting; att mot
himlen, som ej äger något intresse,
emedan där ej finnes något att äta, kasta
en enda blick som affärdar den en
gång för alla; att känna igen gräset,
det beundransvärda och gröna
gräset, det smidiga och friska gräset,
skuttens och lekarnes tummelplats,
det inbjudande och obegränsade
hvilo-lägret, där den hälsosamma kvickroten
döljer sig.
Det gällde vidare att huller om
buller göra en mängd viktiga och
besynnerliga iakttagelser. Så till exempel
måste man utan annan vägledning än
smärtan lära sig beräkna höjden af de
platser från hvilka man kan stjälpa
sig ut i rymden, öfvertyga sig om det
gagnlösa i att förfölja fåglar som flyga
sin kos, och att man ej kan klättra i
träd för att jaga de kattor som
uppenbart drifva med en; urskilja de soliga
ställen, där det smalkar skönt att sofva,
de skuggade områden där man hutt-
rar; med häpnad lägga märke till att
regnet ej tränger in i husen, att vattnet
är kallt, obeboeligt och farligt, medan
elden däremot är välgörande på
al-stånd, men förskräcklig på nära håll;
bekräfta att ängarna, ladugården och
stundom vägarna hemsökas af
jättestora, med hotfulla horn utrustade
varelser, kanske snälla och hyggliga,
men i alla fall tystlåtna, som man
tämligen ogrannlaga får nosa på utan att
de ta illa upp, men som icke röja hvad
de tänka i sitt innersta; inse på grund
af förödmjukande och pinsamma
erfarenheter att man ej utan åtskillnad
får lyda alla naturlagar i gudarnas
boning; komma på det klara med att
köket är den priviligierade och
behagligaste platsen i denna gudarnas
boning, ehuru man inte kan vistas där,
tack vare kokerskan, en särdeles
mäktig, men missunsam personlighet:
förvissa sig om att dörrarna äro mäktiga
och nyckfulla viljor som stundom leda
till lycksalighet, men som i de flesta
fall äro hermetiskt stängda, stumma
och obevekliga, högdragna och
hjärtlösa, döfva för alla de mest bevekande
böner; medgifva en gång för alla att
tillvarons väsentliga goda, den
oomtvistliga lyckan, som merendels ligger
förborgad i grytor och kastruller,
nästan alltid är oåtkomlig — första att
med en mödosamt tillämpad
liknöjdhet öfva sig i att icke låtsas om dem
och intala sig själf1 att allt det där
troligtvis är farliga ting, eftersom det
är tillräckligt att vördnadsfullt snudda
vid dem med tungspetsen för att
los-släppa den enhälliga vreden hos
husets alla gudar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
