Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1904 - Då min lille hund gick hädan. Af Maurice Maeterlinck. Översättning från franskan af K. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
340
VÄRJA
börjar och hvar det slutar. Hvilket
bör man finna sig i och hvilket måste
man förbjuda? — — — Där ha vi
landsvägen där alla människor, till och
med den fattige, ha rätt att vandra.
Hvarför ? — Man vet ingenting därom,
det är ett faktum som man beklagar,
men som man måste finna sig i.
Lyckligtvis och som en bra motvikt ha vi
här den Vackra stigen som ingen får
trampa. Denna stig är trogen de
sunda traditionerna; det är
maktpålig-gande att ej förlora den ur sikte, det
är äfven den som de svåra problemen
göra sitt inträde i den dagliga
tillvaron. Önskar du ett exempel ? Man
sofver lugnt i en solstråleradie som
strör pärlor öfver kökets tröskel.
Porslinskrukorna roa sig med att knuffas
på kanten af hyllorna som äro pyntade
med pappersspetsar.
Kopparkastrullernas lek består i att slunga
ljusfläckar mot de hvita, glättade väggarna.
Mamma köksspis gnolar sakta i det
hon Vaggar tre grytor, och genom det
lilla hål som lyser midten af hennes
breda gestalt utsänder hon jämt och
ständigt en eldstunga för att retas med
den snälla hunden som inte törs närma
sig. Klockan, som har tråkigt i sitt
ekfodral och väntar på att få ringa in
den högtidliga måltidstimman, föser
sin stora, förgyllda visare i en
långsam kretsgång, och lömska flugor
kittla ens öron.
På det blankskurade bordet hvilar
en kyckling, en hare, tre rapphöns
bredvid en del andra saker som kallas
frukt — persikor, drufvor, meloner —
och som ej ha något värde.
Kokerskan rensar en stor silfverglänsande
fisk och kastar inkråmet — hvarför
kunde hon inte lika gärna bjuda på
det?! — i soptunnan.
Ack, denna soptunna! Denna
outtömliga skattkammare; denna fyndort,
detta husets juvelskrin! Man får nog
i smyg sin utsökta andel däraf, men
det passar inte att låtsas veta hvar
hon finns. Det är strängt förbjudet
att böka i henne. På det sättet
förbjuder människan många trefliga saker,
och lifvet skulle bli enformigt,
dagarna innehållslösa, om man
nödgades lyda befallningar från köket,
källaren och matsalen. Lyckligtvis är
människan tankspridd och kommer ej
länge ihåg de påbud som hon i så
stor ymnighet utfärdar. Man lurar
henne ledigt. Man vinner sitt syfte
och gör hvad man vill under
förutsättning att man tålmodigt förstår
af-vakta rätta ögonblicket. Man är
människan underkastad, och hon är den
enda guddomen, men man har det
oaktadt sin personliga moral en
noggrann, orubblig moral, som Ijudligt
förkunnar att förbjudna handlingar bli
särdeles tillåtna i och med själfva det
faktum att de begås utan husbondens
vetskap.
Låt oss därför blunda med det
uppmärksamma ögat som kikat. Låt det se
ut som om man sof och drömde om
månen.–––-Hör! det knackar sakta
på det blå fönstret som vetter åt
trädgården. — Hvad kan det vara? —
Ingenting, en hagtornskvist som är
nyfiken och vill se hvad man tar sig
för i köket.–––Träden äro vetgiriga
och stundom upprörda; men dem
lämnar man ur räkningen, man har
intet att förebrå dem, de äro
oansvariga, de lyda vinden som saknar alla
grundsatser.–––-Men hvad nu? —
Jag hör steg!... — Res dig upp!
örat på vakt! näsan klar till
handling!... Nej, det är bagaren som
närmar sig grinden, medan
brefbära-ren öppnar en liten dörr i raden af
lindar — — — De äro bekanta,
godt___ De ha något med sig, man
kan bestå dem en hälsning, och den
förbehållsamma svansstumpen viftar
ett par tre gånger med ett
beskyddande leende.–––Ytterligare
påpasslighet. .. Hvad är det nu ? — Jaså, en
vagn, som håller utanför trappan.
Aha! detta är allvarligare!...
Problemet är inveckladt–––Det är fram-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
