Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1904 - Då min lille hund gick hädan. Af Maurice Maeterlinck. Översättning från franskan af K. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DÅ MIN LILLE HUND GICK HÄDAN 343
Sedan årtusenden lefva de vid vår
sida lika främmande för våra tankar,
för vår tillgifvenhet, för våra plägseder
som om den minst broderliga, bland
stjärnor låtit dem i går falla ned på
vårt klot. I den gränslösa rymd, som
skiljer människan från alla andra
varelser, ha vi med tålamodets tillhjälp,
endast lyckats lära dem att taga ett par
tre illusoriska steg. Och om naturen i
morgon, samtidigt med att hon
lämnade deras känslor gentemot oss
oberörda, gåfve dem förstånd och de
vapen som äro nödvändiga för att
besegra oss — ja, vet ni hvad, jag tillstår
att jag i så fall skulle vara på min
vakt mot hästens otyglade
vedergällning, mot åsnans envisa repressalier
och fårets i raseri omvandlade
blidhet. Jag skulle fly för katten alldeles
som jag flyr för tigern, och själfva
den beskedliga, högtidliga och
sömnaktiga kossan skulle ingifva mig
ganska måttligt förtroende. Hvad
beträffar kycklingen tviflar jag ej på att han,
så snart hans runda öga varsnat mig
lika snabbt som det upptäcker en mask
eller en snigel, skulle sluka mig utan
att misstänka det minsta.
Men i denna fullständiga likgiltighet
och denna oförmåga att begripa som
klaibinda allt hvad som omgifver oss
i denna omedelbara värld där allt har
sitt inom sig hermetiskt inneslutna
syfte, där hvarje bestämmelse är
utstakad i och för sig och där bland
varelserna ej finnes annan gemenskap
än bödlar i förhållande till deras offer,
de ätandes i förhållande till de
uppätna, där döden ensam åstadkommer
grymma samband mellan orsak och
verkan hos existenser som lefva
bredvid hvarandra, där icke ens den
lindrigaste samkänsla gjort ett medvetet
språng från den ena arten till den
andra — där har ett enda djur lyckats
bryta sig inom ödets trollkrets,
lyckats undfly sitt eget jag för att göra
ett språng ända, till oss, att en gång
för alla lägga bakom sig den ofantliga
zon af mörker, is och tystnad som
af-söndrar hvarje klass af existenser i
naturens ofattliga system.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>