- Project Runeberg -  Varia. Illustrerad månadsskrift / Årg. 7 (1904) /
343

(1898-1908)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1904 - Då min lille hund gick hädan. Af Maurice Maeterlinck. Översättning från franskan af K. B.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

DÅ MIN LILLE HUND GICK HÄDAN 343

Sedan årtusenden lefva de vid vår
sida lika främmande för våra tankar,
för vår tillgifvenhet, för våra plägseder
som om den minst broderliga, bland
stjärnor låtit dem i går falla ned på
vårt klot. I den gränslösa rymd, som
skiljer människan från alla andra
varelser, ha vi med tålamodets tillhjälp,
endast lyckats lära dem att taga ett par
tre illusoriska steg. Och om naturen i
morgon, samtidigt med att hon
lämnade deras känslor gentemot oss
oberörda, gåfve dem förstånd och de
vapen som äro nödvändiga för att
besegra oss — ja, vet ni hvad, jag tillstår
att jag i så fall skulle vara på min
vakt mot hästens otyglade
vedergällning, mot åsnans envisa repressalier
och fårets i raseri omvandlade
blidhet. Jag skulle fly för katten alldeles
som jag flyr för tigern, och själfva
den beskedliga, högtidliga och
sömnaktiga kossan skulle ingifva mig
ganska måttligt förtroende. Hvad
beträffar kycklingen tviflar jag ej på att han,
så snart hans runda öga varsnat mig
lika snabbt som det upptäcker en mask
eller en snigel, skulle sluka mig utan
att misstänka det minsta.

Men i denna fullständiga likgiltighet
och denna oförmåga att begripa som
klaibinda allt hvad som omgifver oss
i denna omedelbara värld där allt har
sitt inom sig hermetiskt inneslutna
syfte, där hvarje bestämmelse är
utstakad i och för sig och där bland
varelserna ej finnes annan gemenskap
än bödlar i förhållande till deras offer,
de ätandes i förhållande till de
uppätna, där döden ensam åstadkommer
grymma samband mellan orsak och
verkan hos existenser som lefva
bredvid hvarandra, där icke ens den
lindrigaste samkänsla gjort ett medvetet
språng från den ena arten till den
andra — där har ett enda djur lyckats
bryta sig inom ödets trollkrets,
lyckats undfly sitt eget jag för att göra
ett språng ända, till oss, att en gång
för alla lägga bakom sig den ofantliga

zon af mörker, is och tystnad som
af-söndrar hvarje klass af existenser i
naturens ofattliga system.

* *

*



Detta djur, vår goda hund, har
utfört en bragd som kan räknas bland de
ovanligaste och osannolikaste i det
allmänna lifvets historia, huru enkel
och föga öfverraskande den också må
förefalla oss i dag; och denna bragd
består däri att han så känsligt närmat
sig en värld i hvilken han ej föddes
och för hvilken han ej var bestämd.

När har det väl försiggått, detta
djurets igenkännande af människan?
När skedde denna säregna öfvergång
från skuggan till ljuset? Är det vi som
ha sökt upp pudeln, gårdvaren eller
vindthunden bland vargar och
schaka-ler, eller är det han som kommit
själf-mant till oss?

Därom veta vi intet. Så långt
tillbaka som mänsklighetens häfder gå
finnes han vid vår sida liksom nu, men
hvad äro mänskliga häfder i
jämförelse med tiderna utan vittnesbörd?
Och ändå förhåller det sig så att vi
se honom i våra boningar, lika
gammal, lika bra på sin plats, lika
ypperligt lämpad för våra sedvänjor som
om han visat sig på denna jord och
sådan han är samtidigt med oss
själfva. Vi behöfva icke förvärfva hans
förtroende eller hans vänskap — han
fö-des till vår vän. Ännu medan hans
ögon äro slutna tror han på oss; före
sin födsel har han gifvit sig åt
människan. Men ordet »vän» målar ej
nog-grannt hans hängifna dyrkan. Han
älskar oss och vårdar oss alldeles som
om vi dragit upp honom ur Intet. Han
är vår förtrogne och lidelsefulle slaf
som ingenting nedstämmer, som
ingenting afskräcker, hos hvilken intet
ändrar vare sig den glödande tron
eller kärleken.

Han har på ett beundransvärdt och
rörande sätt löst det fruktansvärda
problem som den mänskliga visheten

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:59:49 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/varia/1904/0348.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free