Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1904 - Då min lille hund gick hädan. Af Maurice Maeterlinck. Översättning från franskan af K. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DÅ MIN LILLE HUND GICK HÄDAN 345
nius, icke alls är orolig för vår skull
och att vi helt enkelt vetat draga
fördel af de omväxlande färdigheter som
erbjudas i följd af lifvets
öfverflödan-de tillfälligheter. Det gör ingenting
till saken. Då vi ej veta något om
tingens kärna måste vi hålla oss till
det yttre skalet, och ljuft är det att
bekräfta, att på den planet, där vi äro
ensamma som misskända konungar,
åtminstone skenbariigen finnes en
varelse som älskar oss.
Hvad än detta skenbara månde äga
för innebörd är det icke mindre visst
att i den sammantagna mängden af
intelligenta varelser, som hafva
rättigheter, skyldigheter, en mission och
en bestämmelse, hunden är ett i
sanning privilegieradt djur. Han
intager i denna värld en framför alla
andra enastående och afundsvärd
ställning. Han är den enda lefvande
varelse som funnit och erkänner en
otvif-velaktig, påtaglig, ojäfaktig och
definitiv gud. Han vet åt hvilket han bör
ägna det bästa af sig själf. Han vet
åt hvilken han bör gifva sig med
försakande af sitt eget jag. Han
behöf-ver ej söka en fullkomlig, öfverlägsen
och oändlig makt i mörkret, i de
ideliga lögnerna, drömmarna och
hugskotten. Den finnes inför honom, och
han rör sig i dess ljus. Han känner
de högsta plikter, om hvilka vi alla äro
okunniga. Han har en sedelära som
öfverträffar allt hvad han upptäcker
inom sig själf och som han kan till-
lämpa utan betänkligheter och utan
fruktan. Han besitter sanningen i
dess fullhet. Han äger ett oändligt
och säkert ideal.
Och det var på detta sätt jag här
om dagen, före hans sjukdom, såg
min lilla Pelléas. Han satt vid mitt
arbetsbord, med svansen sorgfälligt
viken under tassarna, hufvudet något
på sned för att bättre kunna fråga,
på en gång uppmärksam och lugn,
såsom ett helgon bör vara i guds åsyn.
Han var lycklig af den sällhet som vi
måhända aldrig skola förnimma,
emedan denna sällhet föddes af
småleendet och gillandet från en lefvande
varelse hvars lif stod ojämförligt
mycket högre än hans.
Han satt där och studerade, såg alla
mina blickar och besvarade dem
all-Varligt, liksom bröder emellan,
tvif-Velsutan för att lära mig att han
åtminstone med ögonen, det nästan
immateriella organ som till hängifvet
förstånd ombildade det ljus hvaraf vi
njöto, sade mig allt hvad kärleken
borde säga. Och då jag såg honom
sådan, ung, eldig och troende
afun-dades jag honom hans glada
förvissning, och jag sade för mig själf att
den hund, som råkar ut för en god
herre, är lyckligare än människan
hvars öde ännu på alla håll ligger
sänkt i mörker.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
