Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1904 - Ensamhet. Af Guy de Maupassant. Öfvers. för Varia af Ths B—m
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ENSAMHET
349
Man märker det mer eller mindre,
det är allt.
Sedan någon tid lider jag af det
förfärliga straffet att hafva förstått att
hafva upptäckt den hemska ensamhet
i hvilken jag lefver, och jag vet, att
ingenting kan få den att upphöra,
ingenting, hör du I Hvad vi än må
försöka, hvad vi än må göra, hvad än
må vara våra hjärtans längtan, våra
läppars åkallan och våra armars
omfamning, vi äro alltid ensamma.
Jag har bedt dig följa med i afton
på denna promenad för att icke
be-höfva gå hem till mig, emedan jag
lider förfärligt, nu, af ensamheten i
min bostad. Hvad tjänar dock detta
till? Jag talar till dig, du hör på,
och vi äro ensamma bägge två, sida
vid sida, men ensamma. Förstår du
mig?
Saliga äro de enfaldige, säger
Skriften. De hafva en illusion af lycka.
De känna icke, dessa, vårt ensliga
armod, de irra icke omkring som jag i
lifvet utan annan beröring än
armbå-garnes, utan annan glädje än egoistens
tillfredsställelse att förstå, att se, att
ana och att lida utan slut genom
kännedomen om vår eviga afskildhet.
Du finner mig litet virrig eller hur?
Hör på. Sedan jag lärt känna
ensamheten i min tillvaro tyckes det mig,
som om jag hvarje dag, djupare för
hvarje dag, trängde in i en mörk,
underjordisk gång, hvars väggar jag ej
kan känna och hvars slut jag ej kan
nå, och som ej har något slut kanske!
Jag går dit utan att hafva någon med
mig, utan någon omkring mig, utan
något lefvande väsen, som gör samma
dystra färd. Denna mörka gång, det
är lifvet. Understundom hör jag
buller, röster, skrik . . . jag går famlande
mot dessa förvirrade ljud. Men jag
vet aldrig riktigt, hvarifrån de komma;
jag märker aldrig någon, jag finner
aldrig en annan hand i detta mörker,
som omgifver mig. Förstår du mig?
Några människor hafva en eller
annan gång anat detta hemska lidande.
Musset har skrifvit:
Qui vient? Qui m’appelle? Personne.
Je suis seul. — Cest 1’heure qui sonne.
O solitude! — O pauvretél
Men hos honom var det endast ett
öfvergaende tvifvel och en bestämd
visshet som hos mig. Han var poet;
han befolkade lifvet med skuggor, med
drömmar. Han var aldrig helt ensam.
— Jag, jag är ensam.
Gustave Flaubert, en af de stora
olyckliga i denna värld, emedan han
var en af de klaraste andarne, skref
han ej till en vän dessa förtviflade
ord: »Vi äro alla i en öken. Den
ene förstår ej den andre.»
Nej, vi förstå ej hvarandra, hur vi
än må försöka, hvad vi än må tänka,
hvad vi än må säga. Vet jorden,
hvad som händer på dessa stjärnor
däruppe, kastade som eldkorn i
rymden, så långt borta att vi endast
märka klarheten hos några få, medan den
otaliga skaran af andra är förlorad i
oändligheten, så nära hvarandra, att
de kanske bilda ett helt liksom
molekylerna i en kropp?
Nå väl, människan vet ej mera hvad
som sker inom en annan människa.
Vi äro längre ifrån hvarandra än dessa
stjärnor, mera isolerade isynnerhet,
emedan tanken är outgrundlig.
Vet du något förskräckligare än detta
ständiga snuddande vid varelser, som
vi ej kunna genomskåda! Vi älska
hvarandra liksom vi vore fastkedjade
vid hvarandra med utsträckta armar,
utan att kunna förenas. Ett torterande
behof af närmande arbetar inom oss,
men alla våra ansträngningar förblifva
lönlösa, vår öppenhet onyttig, våra
förtroenden fruktlösa, våra omfamningar
vanmäktiga, våra smekningar förspillda.
När vi vilja intressera oss för
hvarandra, såra vi endast med våra
vänskaps-betygelser.
Jag känner mig aldrig mer ensam,
än då jag anförtror mig åt någon vän,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
