Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1904 - Ensamhet. Af Guy de Maupassant. Öfvers. för Varia af Ths B—m
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
350
VARIA
emedan jag då mera förstår det
oöf-verstigliga hindret. Han finnes där,
denne man; jag ser hans klara ögon
riktade mot mig! men hans själ,
bakom dem, känner jag icke. Han
lyssnar till mig. Hvad tänker han? Ja,
hvad tänker han? Förstår du detta
lidande? Han kanske hatar mig? eller
föraktar mig? eller gör sig lustig öfver
mig? Han reflekterar öfver, hvad jag
säger, han drager sina slutsatser, han
gör narr af mig, han klandrar mig,
han anser mig för medelmåttig eller
dum. Huru veta hvad han tänker?
Huru få veta, om han älskar mig, så
som jag älskar honom? och hvilka
tankar, som röra sig i detta lilla runda
hufvud? Finnes väl något större
mysterium än den okända tanken hos en
människa, den dolda och fria tanken,
som vi hvarken känna eller kunna
styra, aldrig råda öfver eller besegra!
Och jag, jag har gärna velat
anförtro mig åt någon, öppna alla min
själs dörrar, jag lyckas dock aldrig att
gifva mig helt. Jag bevarar på
djupet af mitt Jag, längst in, ett heligt
rum, dit ingen kan komma. Ingen
kan upptäcka det, ingen inkomma dit,
emedan ingen liknar mig, emedan
ingen förstår mig.
Eller förstår du mig kanske i detta
ögonblick? Nej, du anser mig galen!
du bedömer mig kritiskt, du tager dig
i akt för mig! Du säger för dig själf:
»Hvad kommer åt honom i kväll?»
Men om du en dag skulle fatta, rätt
förstå mitt förfärliga och subtila
lidande, kom då och säg mig endast: Jag
har förstått dig! och du skall göra
mig lycklig, för en sekund, kanske.
Det är kvinnorna, som mest komma
mig att märka min ensamhet.
Min Gud! Min Gud! Hvad jag har
lidit genom dem, emedan de oftare än
männen hafva gifvit mig illusionen af
att ej vara ensam!
När man gripes af kärleken, känner
sig själen liksom upplyftad, förstorad.
En öfverjordisk sällhet bemäktigar sig
dig! Vet du hvarför? Vet du,
hvar-ifrån den kommer denna oändliga lycka?
Det är uteslutande, emedan man
inbillar sig att ej mera vara ensam. Den
mänskliga varelsens öfvergifvenhet,
hennes isolering, tyckes upphöra. Hvilket
misstag! Ännu mer plågad än vi af
detta eviga behof af kärlek, som tär
på vårt ensamma hjärta, är kvinnan,
drömmens största lögn.
Du har erfarit dessa förtjusande
stunder, tillbringade ansikte mot ansikte
med denna varelse med sitt långa hår,
med förtrollande drag, och hvars blick
bedårar oss. Hvilken yrsel förvillar
vårt förstånd! Hvilken illusion
bortför oss icke!
Hon och jag skola vi ej i nästa
ögonblick utgöra ett helt? Men detta
nästa ögonblick kommer aldrig och
efter veckor af väntan, af hopp och
af besviken sällhet, återfinner jag mig
plötsligt en dag mer ensam än jag
någonsin varit förut.
Efter hvarje kyss, efter hvarje
omfamning förstorar sig ensamheten. Och
hvad den är hemsk, fasaväckande.
Har icke en poet, Sully Prudhomme
skrifvit:
Les caresses ne sont que d’inquiets
transports,
Infructueux essais du pauvre amour qui
tente
Uimpossible union des ámes par les corps ...
Och sedan, adieu. Det är förbi. Det
är knappt att man känner igen denna
kvinna, som har varit allt för oss
under ett ögonblick i lifvet och hvilkens
innersta tanke, banal utan tvifvel, vi
aldrig ha känt.
I själfva de ögonblick, då det
tyckes, som man i ett fullständigt
uppgående i hvarandra, i ett varelsernas
mystiska ackord, i åtrå och längtan
hade nedstigit ända till djupet af
hennes själ, kan ett ord, ett enda ord
af-slöja vårt misstag, visa oss, som en
blixt i natten, det svarta hålet
emellan oss.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
