Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1904 - Omringade! Af Detlev von Liliencron. Öfvers. för Varia af S. L—r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
356
VARIA
som på den bekanta gravyren, där den
i pannan blödande Cambronne
besvärjande knäböjer framför Napoleon. Likt
ett vattenfall brusar hans tal,
illustre-radt af de mest ut^och-invända ögon.
jag förstår inte ett ord. Jag ber honom
tala långsammare och tydligare. Nu
blir mig småningom alltsammans klart.
Han berättar för mig på franska, att
han, grefve Méricourt, egaren till
godset, står i begrepp att bli vansinnig.
(Jag mellan tänderna, på tyska:
»ynk-rygg».) Hans hustru befinner sig
omedelbart före sin svåra stund. Hennes
tillstånd gör det omöjligt att föra bort
henne. Han och hans fru ha under
gårdagen öfverraskats af slaktningen.
Tjänstfolket har flytt och endast en
gammal tant har stannat kvar.
För tusan, här måste dock träffas
någon anstalt! Åtföljda af vår unge
stabsläkare, som för tillfället icke
hade något att göra och icke heller
gjorde annat än stod och skakade ner
plommon åt sig, buro vi grefvinnan
ned i källaren. Ofvanför denna
gjorde vi taket »bombfast».
Öfverstlöjt-nanten, för hvilken jag i flygande fart
anmälde förhållandet, lät placera en
dubbelpost framför dörren, så att
fruntimret kunde vara säkert för vårt folks,
om så skulle falla sig, naturligtvis
oförskylda inträngande. Den tyske
soldaten förblir alltid tysk.
Solen hade gått ned. Äfven de blå
och gula strimmorna vid himlaranden
bleknade mer och mer. Stjärnorna
glimmade allt klarare. Den sköna,
ljusa sommarnatten bekymrade sig
icke om det vilda krigstumlet.
Blott en enda eld brann — bakom
ladan. Där kunde den icke
upptäckas. Man stekte två infångade får.
»Herr kapten, divisionspastorn ber
att bli insläppt», anmäler en post
uppifrån plankorna. Jag måste skugga för
ögonen, när jag såg upp till honom;
han aftecknade sig redan som silhuett
mot den bleka himmelen.
Som porten var grundligt barrika-
derad, var det icke att tänka på att I
öppna den. Medelst en stege, som I
vi ställde ned på andra sidan, häm- I
tade vi fältprästen öfver till oss. Den I
lille herrn i glasögon och höga stöf- I
lar, och med den violetta och hvita I
bindeln om armen, stod midt ibland I
oss.
»Jag kunde väl inte lämna bataljo- I
nen åt sitt öde. Kamraterna uppe pá I
höjderna får det lugnt, men här kan I
det komma att gå hett till». Jag I
kunde inte annat, jag tog den lille I
mannen i famn som en docka och I
tryckte honom intill mig... Alla
officerarne räckte honom sina händer,
stormande tacksamma.
Öfverallt flammade och rökte
bi-vuakeldarna, framför oss fiendens,
bakom oss de våras. En underbar,
fridfull, nästan högtidlig anblick.
Skulle de komma? Skulle de
försöka att jaga bort oss?
Allt förblef lugnt. I nattens milda
armar sofvo soldaterna i murens
omedelbara närhet, de flesta med sina
huf-vuden på ränslarna. Det var som i
en förtrollad trädgård. Här stödde sig
en med lutande panna mot ett staket,
där snarkade tvenne rygg mot rygg,
här åter hvilade en i sin landsmans
sköte, där stödde en annan hufvudet
i handen, så trött, så trött...
Endast de talrika posterna gingo
fram och åter med sina gevär. Blicken
spanande i natten, örat skärpt för att
uppfånga det minsta ljud.
Bredvid mig stod i sakta, mumlande
samtal kaptenen vid andra kompaniet.
Redan som fänrikar hade vi slutit
vänskap. Vi hade blifvit »stora» inom
samma regemente. Mer än en gång
trampade hans lugna, säkra fot ut de
gnistor, på hvilka jag, lättsinnige
broder, vandrade fram, mer än en gång
hade hans klokhet, hans trogna hjärta
kommit till hjälp midt ibland en
öfver-svallande ungdoms ovädersvågor, som
hotade att spola mig bort. Ingen
människa älskade jag så som honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
