- Project Runeberg -  Varia. Illustrerad månadsskrift / Årg. 7 (1904) /
359

(1898-1908)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1904 - Omringade! Af Detlev von Liliencron. Öfvers. för Varia af S. L—r

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

OMRINGADE

359

das, tänker jag plötsligt på
grefvin-nan. Hur jag kom ner i källaren,
har jag aldrig kunnat förklara.

Grefvinnan ligger vanmäktig på en
bädd af pälsverk, bredvid henne den
skrikande nyfödde. Hennes man, den
mesen, knäböjer bedjande i ett hörn.
Jag skall aldrig glömma dödsångesten
på hans anletsdrag, aldrig... Där

tränga turkos in, blodbestänkta___

nedsmutsade ... utom sig... djur!
Redan böjer sig en öfver bädden med
det korta, blixtrande svärdet — men
en tung bronsljusstake flyger
dånande i pannan på honom. Han tumlar
tillbaka. En gammal dam har kastat
den, och nu sätter hon, likt en Judith
bredvid Holofernes, sin fot på
odjuret. Du kära gamla tant, det var
duktigt gjordt!

Soldater af min trupp äro omkring
mig; vi drifva ut de svarta igen. Men
det brinner, ja, det brinner! »Lyft
upp frun och barnet, framåt!» Och
så fint och varligt som sockerdockor
taga sönderslitna, rifna, sargade
uniformer de båda på sina armar. Ut...
ut... Det är som en procession med
en högt älskad, till döden sårad
konung dit bort till ladan — en marsch
under sprakande och störtande
bjälkar, omsorgsfullt beskyddande så
mycket man förmår och långsam,
långsam ... under de snabbaste hjärtslag!
»Meier, Jahn, Bergmann, Schönborn
stanna här och vakta frun och barnet!»
Jag har pressat fram orden stötvis,
i gurglande ljud... Och så åter
bort... in i vågsvallet...
»Potatissoppa, potatissoppa, hela dan
potatissoppa, sopp ... sopp ...
soppa ...»* Där är den igen,
infanterisignalen! »Framåt!»

* Att på svenska lyckas nöjaktigt
efterbilda Liliencrons jämförelsevis vällyckade
försök att med orden »Kartoffelsupp,
Kar-toffelsupp, den ganzen Tag Kartoffelsupp,
Supp, Supp, Supp» så att säga i
onomato-poetisk anda återgifva en infanterisignal,
är såsom synes — eller rättare höres —
en vansklig sak. Öfvers.

Och för andra gången ha vi slagit
tillbaka det vilda anfallet... Jag
lutar mig, en dödstrött, liknöjd
människa, mot ett litet päronträd — mellan
de kära, välbekanta löfven gulnar
frukten ... Sänker sig trädet ned öfver
mig? Omhvärfver, omsusar mig dess
krona? Blir hon till en slöja omkring
mig?... Jag sjunker sakta till
marken ... Himmel och jord blifva ett
för min syn ...

Har jag sofvit? Nej, verkligen...
har jag sofvit? Jag ligger alldeles
rakt utsträckt. Ännu äro mina ögon
slutna. Allt är så stilla omkring mig.
Nu öppnar jag dem och skådar åter in
i mitt lilla päronträds löftak. Utan
att jag vänder på hufvudet, vandrar
min blick längs grenarna upp mot
himmelen. Otaliga små röda moln
drifva i öster. Det är den sista,
kyska minuten före soluppgången.
Ännu tiger världen.

Stödjande mig på knogarna reser
jag mig i sittande ställning och vrider
hufvudet långsamt åt vänster, och så
långsamt åt höger. Jag är inte det
minsta sårad. Jag ser bara de
brokigaste färger om hvarandra på den
gröna gräsmattan ... Och så vaknar jag
upp, ty tätt, tätt bredvid mig stirrar
ett mörkt ansikte, hvars hufvudskål
gapar vidöppen, klufven djupt ned.
Denne turkos kropp stöder sig på
händer och knän. Han är död. I denna
ställning har han blifvit liggande. Nu
springer jag upp och är åter
fullständigt vid mina sinnen.

Och jag skrider fram genom dödens
trädgård ... Här har en tryckt
handen mot hjärtat, där sträcker en
annan ut armarna... den där har krökt
fingrarna, den här ligger raklång på
magen... Ansiktena äro förvridna,
sällan likna de en smärtfritt sofvandes.
De sår, som åstadkommits af
sönder-sprungna granater, äro de
fruktansvärdaste : armar och ben äro ofta
lös-slitna, lungor och inelfvor blottade ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 18:27:18 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/varia/1904/0364.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free