Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1904 - Omringade! Af Detlev von Liliencron. Öfvers. för Varia af S. L—r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60
VARIA
Små hvita- fjärilar, sådana där som
sköna sommardagar ofta flyga kring i
hundratal från den tidigaste
morgonen, sväfva öfver de fallne.
Understundom slå de sig ner på det röda
blodet. Men det är icke rosor, och
så fladdra de vidare, stickande af mot
röda sår, gröna grenar, blå himmel —
allt naturfärger.
På en trädgårdssäng, bevuxen med
kejsarliljor, finner jag min vän,
kaptenen vid »det andra». Han har i fallet
brutit några af de stolta blommorna,
några böja sig öfver honom likt ett
vaggförhänge, ännu några andra har
kaptenens vänstra hand ryckt upp ur
jorden med alla rötterna, när han
störtade omkull. Och officer så väl som
liljor vissna — ty vissen är döden, och
friskt är allena det rotfasta lifvet,
lifvet med foten på marken! Hans
ask-färgade anlete — en granatskärfva har
slitit sönder bröstet på honom — har,
om jag så får säga, stilla förklingat.
Han har icke känt några smärtor.
Farväl, du trofaste!
Några steg längre bort har döden
hunnit den tappre fältprästen; midt
in i hjärtat gick kulan. Han ville
bringa en döende den sista trösten.
Och han har fallit omkull öfver honom,
den sedermera hädangångne. Ännu
håller gudsmannen krampaktigt fast
ett litet krucifix af elfenben.
Knappa fem steg ifrån honom
ligger bataljonsläkaren på knä. Men
han är icke ihjälskjuten, endast en
djup vanmakt till följd af
öfveran-strängning har fått makt med honom.
I sina händer håller han en
linnebinda. Hans hufvud har sjunkit ned mot
en mans bröst, som icke behöfver
något förband mer.
Dock, lifvet vaknar... Jag ser de
dödströtta musketörerna sofva vid
muren, sofva i krökta eller långsträckta
ställningar liksom de döda. Posterna
gå åter fram och tillbaka på plankorna.
Jag träder fram till dem. Hviskande
frågar jag — hviskande svara de.
Hvil-ka är det vi icke vilja störa? De
döda? De sofvande?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
