Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1904 - Litteraturkrönika, af Jacobine Ring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR
383
täristikum. Han erkänner, att det
finnes en sjuklig nervositet, men han
vill icke gå in på att nervositet eller
den lynnesegenskap som kallas så
afgjordt måste vara sjuklig. Den är
en egenskap, som kan taga sjukliga
former, men i sig själf betecknar den
icke ett sjukligt tillstånd, och ju mer
vårt släkte hinner att växa in i sin
nuvarande kultur och det lynne, som
både medfört den och som den själf
vidare utvecklar, hinner att assimilera
sig med vårt väsen, ju mer vi
hinna att finna oss tillrätta med
förhållandena i tiden, dess mer afgjordt
skall, hoppas han, det sjukliga draget
hos nervositeten försvinna.
Vid sin gång fram till denna
uppfattning utgår han från en helt ny
indelningsgrund för såväl individer som
raser, hvilken kastar ett egendomligt nytt
ljus öfver en mängd fenomen. Han
förkastar den ovetenskapliga
indelningen af människorna i flegmatiska,
koleriska, sangviniska och melankoliska.
1 de fyra temperamentens ställe sätter
han två lynnesgrunddrag: det nervösa
och det hysteriska. Med nervösa
människor menar han sådana, som taga
initiativ och leda andra. Han kallar
dem också retbara, med samma
betydelse i ordet reta som fysiologen,
när han talar om att reta en nerv. Med
hysteriska menar han sådana, som låta
leda sig af dem som taga initiativet,
och kallar dem äfven för ledbara.
Men det är icke endast individer,
säger han, som kunna indelas i retbara
och ledbara. Äfven folk och raser
kunna delas efter samma
indelningsgrund. Han sätter tydligen den i
stället för eller samordnar den med den
gamla indelningen i aktiva och
passiva raser. Man kan vidare, yttrar han,
under olika historiska epoker finna
vare sig retbarheten eller ledbarheten
förhärskande.
Vår nuvarande kultur är af den art,
att den framför allt utvecklar
retbar-hetens egenskap, och vår tids’ männi-
skor synas bli allt mer och mer
retbara. Men detta är, slutar han sina
undersökningar, icke något
sjukdomstecken, ehuru tillståndet kan öfvergå
till ert sjuklighetstillstand och taga sig
uttryck som förefalla sjukliga. Det
är en utvecklingens naturliga följd.
Utvecklingen af denna sats och dess
belysande från olika sidor i
samhälls-lifvet liksom beträffande individens
personliga lif är gjord med stor
klarhet och skärpa, och man följer, som
sagdt, med stor behållning
framställningen och det ljus af ganska
hopp-gifvande slag den kastar öfver många
tidens tecken.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
