- Project Runeberg -  Varia. Illustrerad månadsskrift / Årg. 7 (1904) /
399

(1898-1908)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7, juli 1904 - Quimperlé. Resebref till Varia från »Låg-Bretagne». Af E. F. Med fem bilder efter originalfotografier

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

QUIMPERLE

399

mot den gamla muren verka som
anakronism, ungefär lika skriande som
glasögon på en antik staty. Öppna
bokhyllor och bekväma stolar, som
skymta inifrån, utvisa att detta nästes
innehafvare, som ej tvekat utmana
tusenåriga vålnader, likväl ej helt och
hållet är en barbar.

Den som framförallt älskar friden
kan ej undgå att en gång i veckan
störas, då en orkester af brokigt
landt-liga ljud drager in till Quimperlés
torgdag. Fotbundna fjäderfä skrika och
kackla i korgar, solbrynta gummor
sträfva efter uppstudsiga grisar i band,
magra gubbar med sluga, valkiga
ansikten, solkiga blusar och afslitna
hattband tumma svartfläckiga kossor, i
det de köpslå på ett språk lika
obegripligt för främlingen som kinesiska.
Men scenen blir dess mera dramatisk.
Efter några timmar är allt åter tyst
och nedåt landsvägskröken försvinner
det sista åkdonet med den hvita
huf-van bredvid bondens hatt.

Om Quimperlé var pärlan, så äro
smaragderna de gröna kullarna och
bokskogens täta, skimrande flor. Det
är ej en skog som väcker tanke på
druidernas mystiska offer, utan
snarare på lekande skogsrån, det är
skogen, där sagans Riddar Blåskägg
byg-de sitt slott för att den sköna ännu
i det sista skulle hafva en illusion af
lycka. Och sedan — var den djup
nog att gömma äfven ett skri.
Huruvida det var den autentiske Blåskägg
— eller troligare en af de många som
lefvat och ännu lefva — förmäler ej
historien. Ruinerna täckas nu af
försonande grönska, och ödlorna, som
byggt bo mellan stenarna, förråda
ingenting af hemligheten.

När höjderna stå blåa af solrök och
insekternas surrande verkar mekaniskt
enerverande för örat, då kan man
tröttna äfven på ett Arkadien, längta
efter större vyer och friskare vindar.
Och vet man Oceanen blott på en mils
afstånd hvem kan då stå emot? I

stället för att följa Laitas strand förbi
det forna munkklostret Saint Maurice
som varit min första plan, tog jag
diligensen en lördagseftermiddag till
Pouldu öfverlämnande mitt öde i
händerna på en skjutspojke, hvars
kor-konst tycktes gå ut på att bringa oss
alla, oegentligt taladt i haveri på
landsvägen, man hade nämligen
snarare en illussion att befinna sig i en
guppande båt på upprörda vågor än i
att vara instufvad i ett åkdon på en
bred, till utseendet jämn chaussée.

Pouldu var öfverfylldt, på hotellen
intet rum att få. Slutligen lyckades
jag uppspåra ett bakom en mystisk
gallergrund hos den ännu mera
mystiska ägarinnan till ett af vinrankor
öf-vervuxet chålet. Det kunde vara
åtskilligt att berätta om denna dam med
hennes i eldrödt färgade hår och med
anor från det dunklaste Paris, såvida
ej ansiktets hieroglyfer ljuga, och som
genom en af ödets fantasmagorier
blif-vit gift och fått ett »de» framför sitt
namn; om dottern, en liten Carmentyp,
under vintern figurante på en känd
boulevardteater, under sommaren
någon familjeflicka, som serverar kaffe
åt hederligt borgerligt folk. Men de
äro en historia för sig och jag går
dem här förbi.

I Pouldu är framförallt hafvet blått
och stort med lie de Croix’ höga
klippstrand i fonden och någon annan
historia äger platsen knappast än den
vågorna hvarje dag skrifver i sanden
och klippfårorna. Likväl förutspås
Pouldu framtid på grund af- dess
mjuka plage, men det är med badorten
som med gryende talanger: de hafva
alla framtid. Ännu tyckes den ej hafva
nått öfver första stadiet, då
afkläd-ningscabiner visserligen funnos till ett
fåtal, men betraktas som en
skräpande lyx och kostymerna, endast i
blygsamhetens tjänst ingenting hafva
med koketteri att skaffa. Man klär
af sig bakom en klippskrefva, —
än sen om man blir sedd? Jag såg

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:59:49 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/varia/1904/0404.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free