Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7, juli 1904 - Arthur Schnitzsler. Af C. D. Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARTHUR SCHNITZSLER
403
mor. I några ypperliga repliker ger
Anatol en antydan om hvad som
drifvit honom in i hans bohémeartade lif.
Anatol:
Men ser Ni___ i den lilla världen
blir jag blott älskad;___ i den stora
___ blott förstådd.
och
Ett »nej» i rätt tid, till och med
från de mest älskade läppar — det
kunde jag smälta — men ett »nej»,
när ögonen hundra gånger säga
»Kanske!» — när läpparna hundra gånger
lett »Hvem vet!» — när tonen i rösten
hundra gånger klingat som »Ja visst!»
— ett sådant nej gör en–––––-
Och med två satser karaktäriserar
han hela den mondäna damen:
Man har hemlighållit för mycket för
Er, när Ni var ung flicka — och har
sagt Er för mycket, sen Ni blifvit ung
fru!
Den tarfliga salongsleken med den
heliga elden har alltså drifvit den veke
ynglingen ut till förstadens naivare
och rättframmare varelser. Och han
flyger från fjäril till fjäril___ Han
kan inte arbeta, bara älska, likt ett
barn af storstadens jeunesse dorée.
Och hvarje gång tror han sig ha funnit
den rätta, den enda, och hvarje gång
blir han bedragen. Han lefver i
ögonblicket, är så helt inne i sitt lyriska
stämningsrus, i sin lätt melankoliska
glädje, att han tror sitt rus vara
verklighet, tills han blir bedragen___
Och en sådan natur, som alltid
idealiserar, bedrages alltid. Till och med
när han en gång själf vill bedraga, så
vill det sig inte bättre, än att också hon
har samma syfte och så sätta de sig
till bords, två bedragare, en
synnerligen sorglustig scen. Vid sin sida har
han Max, en kall iakttagare, aldrig
medryckt af någon stämning, alltid
färdig med ironiska repliker, ofta
räddande sin vän ur trångsmål.
Man kan inte bli ond på denna
dekadence, med en sådan frisk ironi
har författaren sett på den, man ler,
som man måste le åt en i grunden
älskvärd stämningsmänniska. Som
konstverk äro alla dialoger fulländade.
Ständigt nya situationer, timrade af de
luftigaste och lustigaste repliker,
ständigt en doft af röda rosor öfver
det hela, som aldrig blir kvaf, ständigt
en smak af champagne på tungan, som
rusar, men aldrig berusar. Ett
lättsinne, som inbjuder till medlidande men
ej förakt, en typ, skapad af
storstadskulturen, en modern don Juan, som
längtar åter till moder naturen, men
aldrig finner den rätta vägen. Det är
nämligen icke alla förunnadt att skapa
sådana kraftgestalter som Björnson,
Selma Lagerlöf och Gustav Frenssen
göra.
Senare har Schnitzsler försökt sig
men en ny serie dylika bilder, men
har tyvärr skrifvit en bok, som endast
kan förbigås med tystnad och som
onekligen sätter en svår fläck på hans
litterära ära. Sådant kan man endast
skapa en gång i sin ungdom, ty en
gammal Anatol, o m han ens kan bli
gammal, är rätt och slätt en roué.
Men i ett treaktsskådespel »Libelei»
(1895) — uppfördt på svensk scen
under titeln »Älskog» — komma
Anatol och Max åter, blott att de äro
stämda en oktav djupare ner; de äro
allvarligare, såsom det höfves i ett
drama. Typiskt för detta skådespel
liksom för 90-talets öfver hufvud är
att den slutna, alltjämt stegrade
handlingen ej är dess nerv: det är ett
stämningsdrama.
I »Libelei» är andra akten svag med
en lång scen, som ej hör dit. Men
el-jes är det en gripande vårsaga om
den unga Christines kärlek till Fritz,
skådespelets Anatol. Det är hennes
första kärlek och utomordentligt fint
är denna spirande känsla skildrad, hur
hon vaknar från det enformiga lifvet i
sin kammare, där hon brukar sitta med
sin gamle kloke far, violinisten, hur
allting går i sär för henne, när hon
till slut får veta, att Fritz blifvit skju-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
