Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7, juli 1904 - Valja. Af Leonid Andrejev. Öfvers. för Varia från ryskan af Ottar Stare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
426
VARI A
»Jag har varit hos dig förr. Två
gånger har jag varit hos dig. Minns du
inte det?»
Det kunde väl hända, att hon varit
där förr någon gång, ja t. o. m. att
hon varit där två gånger, men hvarför
skulle Välja lagt det på minnet? Hvad
brydde han sig om, ifall denna
främmande kvinna kom dit eller ej. Hon
hindrade honom bara att läsa genom
sina frågor.
»Jag är din mamma, Välja», sade
fruntimret.
Välja såg häpen åt det håll, där
han trodde sig ha sin mamma, men
hon fanns ej längre i rummet.
Inte kan en väl ha två mammor?»
frågade han. »Så dumt du pratar.»
Fruntimret började skratta, men
detta skratt behagade icke Välja. Det
märktes tydligen, att hon ej alls hade
någon lust att skratta, utan bara
gjorde sig till för att narra Välja. Båda
sutto tysta en stund.
»Kan du redan läsa? Det var mig
en duktig gosse!»
Välja teg.
»Hvad är det för bok du håller på
med ?»
»Den handlar om kungasonen Bob»,
meddelade Välja med värdigt allvar
och synbar vördnad för den stora
boken.
»Ack, så intressant den måtte vara!
Vill du inte berätta litet ur den för
mig», bad fruntimret med inställsamt
leende.
Åter klang det fram något
onaturligt, förställdt i denna röst, som
sträf-vade att göra sig len och mjuk som
hans mammas, men som ändå behöll
sin stickande skärpa. Och samma
förställning förrådde sig i kvinnans
åtbörder. Hon jämkade sig nervöst
tillrätta på stolen och sköt fram halsen,
liksom hon velat göra sig i ordning
att lyssna länge och uppmärksamt.
Men när så Välja motvilligt började
sin berättelse, slöt hon sig straxt åter
inom sig själf, blef utan lif, lik en blind-
lykta, hvars glassida plötsligt
tillslu-tes af ytterluckan. Välja kände det
som en förolämpning både mot sig
själf och Bob, men för att icke synas
oartig, berättade han, så kortfattadt
han kunde, sagan till slut och yttrade:
»Sen var det inte mer».
»Jaså. Farväl nu, min dyra, älskade
lilla dufva», sade den sällsamma
kvinnan och tog sig ånyo före att kyssa
Valjas ansikte. »Jag skall snart
komma igen. Tycker du det blir roligt?»
»Ja, välkommen tillbaka», sade Välja
artigt och tillade, för att hon fortare
skulle ge sig i väg: »Jag tycker det
skall bli mycket roligt.»
Gästen aflägsnade sig, men knappt
hade Välja hunnit söka rätt på det ord
i boken, med hvilket han förut slutat,
förr än hans mamma kom in,
betraktade honom ett ögonblick och så
började gråta, äfven hon. Hvad det där
fruntimret hade gråtit för, var inte
svårt att tänka sig. Hon var förstås
ledsen öfver, att hon var så tråkig
och obehaglig, men hvad kunde hans
mamma ha för skäl därtill.
»Vet du mamma», sade Välja
eftertänksamt, »det där fruntimret kunde
riktigt tråka ut en. Och så påstod
hon, att hon var min mamma. Inte
kan väl en gosse ha två mammor?»
»Nej, kära barn, det kan han inte,
men hon sade sannt, hon är din
mamma ?»
»Hvad är du då?»
»Jag är din tant».
Detta var visserligen en alldeles
oväntad upptäckt, men Välja bar den
med orubbadt jämnmod. Om hon var
tant eller mamma kunde väl komma
på ett ut. Namnet ägde ej för honom
samma betydelse som för de äldre.
Men detta förstod icke hams f. d.
mamma utan började en utredning af, hur
det kom sig, att hon varit hans
mamma men nu blifvit hans tant. För
länge, länge sedan, då Välja ännu
var så liten...
»Hur liten? Så här?» Välja höll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
