Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7, juli 1904 - Valja. Af Leonid Andrejev. Öfvers. för Varia från ryskan af Ottar Stare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄLJ A
433
gatlyktor, hvilka stodo så tätt, tätt
intill hvarandra som pärlorna på en
tråd, men då de kommo dem närmare,
gledo pärlorna från hvarandra och
bildade stora svarta mellanrum för att
äter bakom dem flyta samman i
likadana lysande linier. Då tyckte Välja,
att de stodo alldeles stilla på en och
samma fläck, och allt började te sig
för honom som en saga, både han
själf och den högresta kvinnan, som
tryckte honom intill sig med sin
knotiga hand och allt rundt omkring dem.
Handen, i hvilken han höll boken,
var stel af köld, men han ville ej be
modern taga sin skatt.
I det lilla rummet, dit hon förde
Välja, var det smutsigt och kvaft. I
ett hörn bredvid stora sängen
framskymtade under ert förhänge en liten
säng, en sådan, som Välja för länge
sedan upphört att ligga i.
»Så frusen du är! Nå, vänta litet,
ska vi strax få té. Åh, så röda dina
händer äro! Ja, nu är du ändtligen
hemma hos din mamma. Tycker du
det är roligt?» frågade modern med
sitt vanliga ansträngda, osköna
leende, leendet hos en människa, som hela
lifvet varit tvungen att skratta
under käppslag.
Välja svarade tvekande, en smula
ängslig för sin uppriktighet:
»Nej.»
»Inte? Men jag har köpt hehi
leksaker åt dig. Ser du där i fönstret?»
Välja gick bort till fönstret och
började granska leksakerna. Det var
ta rf liga hästar af papp med stela,
klumpiga fötter, en pajas i röd
nattmössa och med stor näsa och ett
enfaldigt grinande ansikte samt tunna
tennsoldater, som lyft upp ena benet
och för evigt stelnat i denna
ställning. Välja hade för länge sedan
slutat att syssla med leksaker, var ej alls
road af dem, men som en artig gosse
ville han ej visa det för modern.
»Ja, det var vackra leksaker.»
Hon hade dock märkt blicken, som
Välja kastade på sakerna i fönstret,
och urskuldade sig med sitt
obehagliga, inställsamma leende:
»Jag kunde ju inte alls veta, min
lilla dufva, hvad du tyckte om. Och
så är det så länge sen jag köpte de
där sakerna.»
Välja visste ej, hvad han skulle
svara utan teg.
»Jag är ju alldeles ensam, Välja
lilla, ensam i hela världen utan en
enda människa, som jag kan fråga till
råds. Jag trodde du skulle tycka om
dem.»
iValja teg. Plötsligt tänjde kvinnans
ansikte ut sig på längden, och tårarna
började strömma stridt, tätt på
hvarandra. Som om marken med ens
vikit undan för hennes fötter, stjälpte
hon sig handlöst i sängen, hvilken
jämrande knarrade under hennes
kropp. Ur klädningen stack det fram
ett ben i en klumpig käng med slitna
rödaktiga resårer och långa stroppar.
Kvinnan pressade ena handen mot
bröstet och den andra mot
tinningarna och skådade utåt, tvärs genom
väggen med sina matta, utblommade
ögon och hviskade:
»Han ville inte ha dem! Han ville
inte ha dem!»
Välja gick beslutsamt fram till
sängen, lade sin röda lilla hand på
moderns stora, kantiga hufvud och sade
med den allvarliga noggrannhet, som
utmärkte [alla gossens yttranden:
»Gråt inte, mamma! Jag skall tycka
mycket om dig. Leksakerna vill jag
inte leka med, men jag skall tycka
mycket om dig. Vill du jag skall
läsa för dig om den stackars
sjöjungfrun ?»
28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
