Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7, juli 1904 - Personer och händelser - En jätteutställning och två jätteolyckor - Afliden målare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
436
VÄRJA
MARSKALK OYAMA.
tes af branta bergväggar, hvarför
ingen möjlighet fanns att föra fartyget i
land. Ångarens båtar voro icke heller
i ordning, så att de kunde begagnas
af de nödställda, och slutligen
ådagalade kapten och besättning den mest
upprörande feghet. Resultatet blef, att
omkring 900 personer — alla lik ha icke
återfunnits — blefvo olyckans rof, trots
att från land behjärtade ansträngningar
gjordes för att rädda så många som
möjligt. En undersökning af
anledningen till olyckan har gifvit vid
handen, att den största vårdslöshet varit
rådande, och såväl kaptenen som
direktörerna för det ångbåtsbolag,
"General Slocuni" tillhörde, har ställts
under åtal till den kraft och verkan det
kan ha i Amerika.
"En olycka kommer aldrig ensam",
säger ordspråket, och knappt har
allmänheten hunnit sansa sig efter den
ena olyckan förr än den på nytt
upp-röres af en ny, så mycket mera
gripande, som den timat på närmare håll
och drabbat ett nordiskt fartyg. Den
28 juni på morgonen stötte nämligen
ångaren Norge, tillhörig danska "Det
Forenede Dampskibsselskab", på den
farliga Rockallklippan i Atlanten,
belägen omkring 200 engelska mil väster
om Hebriderna. Om anledningen till
olyckan, som inträffade på morgonen vid
disigt väder och hög sjö, är ännu
ingenting med säkerhet bekant, men af allt att
döma synes fartyget ha kommit ur
kursen. Ombord på detsamma befunno sig
723 passagerare och 69 mans besättning,
af hvilka omkring 700 funno sin död
i vågorna. Själfva fartyget synes icke
ha varit af bästa beskaffenhet och
användes af bolaget för den skull också
endast sommartiden, då det mot
nedsatta afgifter företrädesvis befordrade
fattigare emigranter.
Den 1 juli afled i
Lon-Afliden don George Frederick Watts,
målare, född 1818, en af Englands
mest berömde konstnärer,
af ovanlig själfständighet i sin sträfvan
att i sina taflor framställa stora höga
tankar och eviga sanningar. Han
arbetade sålunda i idéernas tjänst, men
aldrig för att fröjda ögat, och hans
taflor ha också något kärft och äro
stundom svåra att förstå, då han
söker förläna kroppslig form åt sådana
abstraktioner som döden, kärleken,
tiden, samvetet utan alt därvid begagna
sig af de gamla vanliga
personifikationerna. Såsom porträttmålare intager
han en ingalunda ovärdig plats
bredvid en Lenbach och sir John Millais, men
är dem afgjordt underlägsen i färgen.
Redan som ung väckte han
uppmärksamhet, och sitt rykte grundlade han
1843 med sin stora kartong
"Caracta-cus’ färd i triumf genom Roms gator".
Han gjorde därefter en flerårig
studieresa i Italien, där han starkt
påverkades af sådana renässansmålare som
Tin-toretto, Corregio, Giorgione. Han
hälsades också såsom "Englands Tizian" och
hade åtminstone den likheten med den
store venetianske mästaren, att han lef-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
