Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8, augusti 1904 - Den unga och förnäma damen under Ludvig XV:s tid. Af Gustave Larroumet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN UNGA OCH FÖRNÄMA DAMEN UNDER LUDVIG XV:S TID 455
blott om honom, hon är alldeles tokig
i honom. Hvilken småsinthet!
Hvil-ket tokeri!»
Om den unga kvinnan vågat att helt
blygt invända: »Är det något illa uti
att hålla af sin äkta man?» så skulle
den äkta mannen helt torrt ha svarat:
»Det är åtminstone löjligt!»
Markisinnan har emellertid slutat
sin toalett, och man för in hennes barn
till henne. Detta är nämligen det
enda ögonblick under hela dagen, som
hon har tillfälle att få se och träffa
dem. Dessa utgjutelser af
moders-känslan taga så föga tid i anspråk.
Den lille gossen visar sig med sin
lärare vid sin sida, och gör sin bugning.
Dottern, införd af sin guvernant,
kysser sin mor på halsen under hakan
för att ej med sina läppar bringa
någon oreda i hennes sminkade
ansikte.
Nu är markisinnan färdig att gå ut.
På sina axlar sätter hon la b a g n o
-let te och på hufvudet en liten hatt
utan bindmössa. Är det kallt, sveper
hon in sig i sin vida slängkappa och
befaller fram sin bärstol, ty hon skall
dinera hos madame de Lambert.
Denna bärstol är placerad i
salongen, hvilken motsvarar, med större
utrymme och rikare utstyrd, efter det
förändrade modet, hvardagsrummet
världarnes flertal, hvari
astro-dan föreskrifvit, att man om vintern
sätter sig i denna stol vid
kaminbrasan. Därifrån härleder sig dess
ytterligt rika utstyrsel, dess vagnskorg
pyntad med amoriner ocli blommor,
dess inre tapetseradt med sammet och
siden.
Utför den breda trappan af hvit
marmor bära två lakejer nu bärstolen, och
närma sig, efter att ha passerat pont
royal, rue de Richelieu, där madame
de Lambert af hertig de Nevers,
hvilken är egare till hälften af det gamla
palais de Mazarin, för sin återstående
lifstid erhållit dispositionsrätten till
den ena af palatsets flyglar.
Markisinnan har för sina
mottagningar arrangerat ett af dessa stora
gallerier, hvilka, alltifrån palatsets
byggande, ådragit sig den samtida
världens beundran; och från och med
hotel de Rambouillet till den
oförlikneliga Arthénices blå kammare har man
aldrig sett en så skön ram blifva
erbjuden åt konversationens ljufva
nöjen.
Man ser där redan församlade:
Fon-tenelle, ställets orakel, La Mötte, det
djärfva snillet, Marivaux, deras
oskilj-aktige beundrare och lärjunge, men
som eftervärlden skall sätta ännu
mycket högre än dem, den älskvärde och
spirituelle Mairan, markis d’Argenson,
presidenten Hénault m. fl.
Bland damerna märkes någon gång
hertiginnan af Maine, men den
ansträngning, som hon här måste göra
för att visa sig både hafva snille och
vara hemmastadd i vetenskaperna, har
förvandlat dessa mottagningar till
något fruktansvärdt i hennes ögon.
Den forna eleven i Saint-Cyr
återfinner här madame de Caylus, som
uppträdde i Esther. Man ser der
äfven fröken de Lounay, den blifvande
madame de Staèl von Holstein, som
så ofta som möjligt försvinner från
dess motsats. Deras förening bildar
vid hertiginnans af Maine sida.
Omkring dessa herrar och damer,
hvilka äro ljusen inom denna krets,
rangera sig de mindre stjärnorna, en
hop grand-seigneurer, förnäma damer
och litteratörer, hvilka alla vilja
bidraga med sitt strå till den snillrika
konversationen.
Man måste helt och hållet erkänna,
att denna snillrika anda ej är något
annat än den dyrbara återstod, som
öfverlefvat Molières hårdhändta
upptuktelse, ty den är en väsentlig
beståndsdel i vårt nationella
temperament liksom den galliska esprifen,
Sceaux och sin förgyllda fångenskap
eller utgör nämligen den franska
esprifen. Den har mycket att tacka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
