Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8, augusti 1904 - Gina Ranjicic — zigenarskaldinnan. Några drag ur ett äfventyrligt lif. Af Sigurd P. Sigurdh - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
464
VARI A
detta styrkte Hornstein i hans
misstankar, han beskyllde Gina — om med
rätt eller orätt vet ingen — för otrohet
och i vrede lämnade Gina en natt
hans hus.
Tre dagar efteråt drogo fiskare
henne ur hafvet, dit hon kastat sig i
afsikt att få dö. Hon föll nu i en
hetsig feber, som i vecktal höll henne
vid sjukbädden och då hon steg upp
från denna, var hennes »farliga,
förbannade skönhet» försvunnen,
försvunnen som »en hemsk dröm» och
då hon såg sig i spegeln, varseblef
hon »en helt vanlig zigenerska».
Fruktan och ångest fyllde nu
skaldinnans lidelsefulla hjärta, när hon
tänkte på, att Hornstein kanske ej
mera skulle älska henne och att hon,
som en ful kvinna, föraktad och
bortstött, ej kunde göra något ainspråk
på kärlek. Under denna tid, full af
förtviflan och grämelse öfver sin
försvunna skönhet, skref hon följande
dikt, som hon undertecknade med
»Den fula Gina» (Jungale Gina) och
som jag försökt här nedan öfversätta.
»Dig jag aldrig, aldrig lämnar,
aldrig trolös blifver jag,
om vi ock tillsammans hungra
måste under ödets slag.
O, vi veta det ju båda,
att för oss två lyckan svann —
Lidande, o, låt oss älska,
lidande gå hand i hand!
Du är rik och jag är fattig
och så ful jag äfven är —
Ack, jag vet ej, hvarför Gud mig
sorg på sorger blott beskär!
Ack jag vet ej hvarför styrde
Gud så nära min din stig —
Blott det vet jag, att jag alltid
älskat dig och älskar dig!»
Men snart skulle ödet tillfoga Gina
ett ännu hårdare slag. Hennes
älskare sjuknade under en resa i
Nordafrika och måste lämna sina affärer
åt en yngre bror, som ofta besökt
honom och sökt öfvertala honom att
aflägsna »zigenerskan», något som
den äldre Hornstein naturligtvis icke
ville höra talas om. Och snart
kom-mo från Bukarest två hans systrar
och öfvertogo vården af sin sjuke
broder, hvilken maktlös måste åse, hur
Gina aflägsnades från hans sida och
endast några minuter om dagen fick
stanna vid hans läger. Ja,
släktingar-ne påstodo t. o. m. att Gina förgiftat
Hoirnstein för att få ärfva, och
samma dag Hoirnstein dog — 23 mars
1866 — blef Gina häktad fö;r
förgiftningsförsök. Tre månader satt hon
— jllkomligt oskyldig såsom af
ob-duktionsprotokoÜet framgick — i
fängelse, lössläpptes så och fick af rätten
mottaga 10,000 österrikiska
guldduka-ter, som till henne testamenterats af
Hornstein. Denna betydande
summa deponerade hon hos en armenisk
bankir.
Nu stod hon rik,, men åter ensam
och öfvergifven i Konstantinopel, där
en gång hennes lifs så skiftande saga
börjat, men ehuru hon många gånger
ville lämna staden, kunde hon ej
skiljas från sin älskades graf,
»Ty med min älskling, dog mitt lif
också — —»
Emellertid hade Hornstein berättat
Gina så mycket underbart om lifvet i
Paris — —. Och sedan Gina skänkt
sina släktingar — karaktäristiskt för
skaldinnans hjärta och för öfrigt ett
rätt betecknande drag för zigenerskan
— 1,000 dukater, for Gina till Paris,
där hon inom loppet af två år gjorde
slut på hela sin förmögenhet under
ett luxuriöst, till vansinne glänsande
lif. Här träffade hon en
siebenbiir-gare vid namn Leugyel, som med
henne lefde upp det sista tusendet
dukater — och möjligen hade ert —
om ock litet — rum i hennes hjärta.
En tid lefde så Gina på kredit,
hopade skuld på skuld, blef slutligen
stämd af en fordringsägare och på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
