Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8, augusti 1904 - I musikhistoriska museet. Af en Musikälskare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I MUSIKHISTORISKA MUSEET.
Af en MUSIKALSKARE.
TLjrarom dagen mötte jag den treflige
■^ -*■ kamreraren och kassören vid Kongl.
teatern Johannes Svanberg.
Händelsevis råkades vi i början af Nybrogatan.
Vi gingo framåt och då vi hunno huset
n:o 9, stannade han och frågade, om
jag hade lust att se på »musikhistoriska
museet.» »Hvad? Finnes ett sådant i
Stockholm?» sporde jag. Herr
Svanberg fick ett uttryck af Ȁfven du,
min Brutus» på sitt hyggliga ansikte.
»Ja», fortsatte jag därför, »jag är så
litet ute i verldshvimlet numera, att jag
vet endast föga om det nya, som
händer och sticker upp. Hvar är det?»
»Vi stå just utanför det nu. Stig
bara på. Jag ska visa det», erbjöd
han sig, som är förbindligheten själf.
Läsare, jag är nu en gammal man,
som småningom sett de flesta af
ungdomens hopp och rosenskyar blekna
och försvinna. Blott en lidelse
återstår ännu — kärleken till musiken.
Den vaknade tidigast och har hållit
sig längst. Kanske därför, att jag icke
fick följa min böjelse att bli musiker,
då sannolikt äfven detta svärmeri hade
försvunnit. Men jag beredde mig alla
möjliga tillfällen att höra musik och
bär härför på många minnen från
operan och konsertsalen. Musikhistoriska
museet — det var således en plats
särskildt för mig, som vid detta laget
börjar blifva nästan ett musikhistoriskt
museum själf.
Så att jag glad steg in i de tre
rummen och blef ännu mer angenämt
öfver-raskad vid upptäckten, huru mycket
intressant och äfven kuriöst på musikens
område den nitiske herr Svanberg jämte
andra här lyckats hopbringa.
Första rummet är till större delen
uppfyllt af blåsinstrument. Här hänga
på väggarna i många variationer och
åldrar klarinetter och oboer, detta det
historiskt äldsta och i musikaliskt
hänseende viktigaste af träinstrumenten.
Man säger, att oboen lär vara svår att
traktera. Dess ton är visserligen något
nasal, men märgfull och vacker,
lämplig att karaktärisera jungfrulighet,
naivitet och smärtfull innerlighet. En form
häraf är oboe 1’amore, som Bellman talar
om: »Jörgen med sitt oboe d’amour.»
Denna stod djupare än den vanliga
oboen. Det ljufvaste träinstrumentet är
fagotten, af hvilken här sitta åtskilliga
exemplar, mer erinrande om bössor än
medel för frambringande af harmonier.
Det har sagts, att sollister funnits på
fagott, verkliga virtouser. Aldrig har
jag dock hört någon på den och skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
