- Project Runeberg -  Varia. Illustrerad månadsskrift / Årg. 7 (1904) /
467

(1898-1908)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8, augusti 1904 - I musikhistoriska museet. Af en Musikälskare

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

/ MUSIKHISTORISKA MUSEET

467

troligen nog inte stå ut med en slik
konsert, huru stor musikvurm jag än
varit. Öfverhufvud kan jag icke fatta,
huru en musikalisk människa någonsin
kunnat välja fagotten till sitt
favoritinstrument. Men — le gustibus nouest
disputandum. Äfven finnes här en mängd
flöjter, trumpeter, basuner och
horn-valdhorn, vallhorn, kenthorn, bajetthorn,
posthorn, krumhorn — alla slags horn
utom det, som Simson hade i sidan
till de filistéer. Men af detta slags
horn finnes ännu tyvärr fullt upp i den
yttre, larmande världen.

Midt under allt detta pipande,
skrikande, smattrande, kväkande och
tu-hu-ande stå ett par gamla pukor med
gapande hål i öfvanlädret. Till och
med dessa prosaiska kopparkittlar med
sina gulnade, glattslagna kalfskinn väcka
minnen. Hvem af våra musikälskande
äldre stockholmare erinrar sig icke t.
ex. gamle Jakob Fredrik Orion
Köhl-ström i hofkapellet — »Kölsvinet»
vanligen kallad — som nyligen dog
på Karlsborg? Han var virtous på
puka och en ytterst rolig karl för öfrigt.
Hvilken högtid af löje var det ej att
se hans feta, lustiga ansigte luta sig
tätt intill pukskinnet, som han smekte
likt en älskare, medan han ytterst noga
lyssnade till, huru så till sågandes hvarje
nerv däri stämde. När han så någon
gång fick ramla på efter sitt hjärtas
lust, log han af välbehag, och dundret
kunde ha väckt en död, mycket mindre
de lefvande på parketten.

Dock har jag ett ståtligare minne af
pukan från ingen mer och mindre än
Hector Berlioz, den väldige
kompositören, som ömsom beundrades med en
hänförelse, gränsande till tillbedjan —
Pajanini föll på knä och kysste hans
händer efter åhörandet af hans
»Sym-phonie fantastique» och sände honom,
trots sin påstådda snålhet, följande dag
en check på 20,000 francs — än
alldeles missuppfattades och hånades af
sina landsmän. En bekant till mig var
på en af Berlioz’ konserter i Paris.

Ingen särskild anförare syntes, hvarför
min vän frågade en närsittande, hvem
som var Berlioz. »Jo», svarade denne,
»det är den där herrn med vilda håret,
som sitter vid en af pukorna. Berlioz
var pukslagare och älskade — bizarr
som alltid — företrädesvis detta
bullrande instrument. Han satt något till
vänster. Som oftast foro de eldiga
ögonen upp mot en loge till höger,
hvarest en mycket vacker dam hade
plats. »Hvem är den där vackra damen?»
frågade min vän åter grannen, som
hörde till dem, hvilka kände »tant Paris.»
»Miss Smittson», upplyste denne genast,
»en irländsk aktris, som spelar Ofelia
och hvari Berlioz är ursinnigt förälskad.»
Då märkte min vän, hurusom, när deras
blickar möttes, Berlioz föll alldeles
rasande ut på pukan, görande sin
symfoni på vissa ställen betydligt mer
»fantastisk» än den egentligen var satt.
Några år därefter var min vän åter på
en af Berlioz konserter i samma lokal.
Åter satt Berlioz vid sin puka och miss
Smittson, numera madame Berlioz, var
åter i samma loge. Åter möttes
stundom deras blickar. Men Berlioz —
slog icke mer så hårdt på pukan.

Yttermera finnes i detta rum en
mängd liror — en skänkt af vår
utmärkta Kristina Nilsson — och
nyckelharpor, klockflöjter, ett turkiskt
klockspel och en kolossal, fornnordisk lur,
till hvars trakterande det allt fordras
väldigare lungor än hvad vårt nu
lefvande släkte kan prestera.

Det andra rummet är fullt af
stränginstrument, hufvudsakligen: violiner,
violonceller, violer di Granda,
kontra-baser, lutor, cittror, guitarrer och en
mängd harpor, bland hvilka den, som
så länge i hofkapellet trakterades af
veteranen, fru Åhman. Den praktfullaste
är en fransk pedalharpa af Causineau,
»luthien de la Reine», skänkt af frih.
Haij på Onsjö. Vidare finnes här en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:59:49 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/varia/1904/0472.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free