Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8, augusti 1904 - »Tyske Fredriks» jakt. Skildring från 1730-talet af T. H—l
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"TYSKE FREDR/KS" JAKT
483
fått den stora nåden att taga emot
Landsens fader under sitt tak. De
båda giftasvuxna döttrarna hade, trots
ifriga protester, skickats bort till
grannsocknens prästhus, emedan far
och mor högeligen fruktade, att de
med sitt landtliga väsen icke skulle
skicka sig nog höviskt inför de höge
herrarna.
Men det kungliga jaktsällskapet lät
vänta på sig, och kyrkoherden
sprang väl hundra gånger fram och
tillbaka mellan förstugan och
gästrummet, där den bastanta sängen af
masurbjörk stod bäddad för
konungens räkning med de härliga
lärfts-lakan, prästmor väft till äldsta
dotterns utstyrsel.
Först fraimemot middagen hördes
den väntade bjällerklangen, och fyra
slädar, fullsatta med jägare, körde
upp på gården. I första släden
syntes en i pälsverk insvept något
kor-pulent herre med mörka, godmodigt
blickande ögon, isterhaka och en
ofantlig örnnäsa. Den yfviga
peruken hängde full af frostpärlor och
istappar. Två grannklädda karlar, som
setat bakpå släden, den ena med
ullhår och svartare än en kolare i
ansiktet, sprungo genast fram och lyfte
herremannen ur slädfällarna ned på
marken.
Det kunde icke vara någon annan
än konungen. — Prästfar skrapade tre
gånger med foten och bugade sig så
djupt att han nästan slog pannan i
tröskeln. Han försökte äfven stamma
fram några ord om välsignelse öfver
landsfadrens »ingång och utgång»,
men blef öfverröstad af de främmande
herrarna, som talade högljudt
sinsemellan på ett språk som fader
Mattias icke förstod, men som han antog
vara tyska.
I detsamma var konungen uppe på
trappan och klef, åtföljd af det öfriga
jaktsällskapet, på in i prästgårdens
storstuga, där han genast hängde upp
sin peruk till tork i rökfåwaret och
befallde »bössespännaren» att draga
af honom stöflarna.
Allt hvad huset förmådde — och det
var icke så litet — hade dukats fram
på de stora fälborden. Konungen,
som klädt sig i nattmössa och tofflor,
slog sig ned i den för hans räkning
framsatta, snidade länstolen, medan
han trugade värden att taga plats vid
hans vänstra sida. Till höger om
konungen satt en kortväxt men
groflem-mad tysk hertig med vaxgul hy,
knäf-veiborrar och små svarta, stickande
ögon.
Mor i huset kunde icke förmås att
äta med vid bordet, utan gick omkring
oc?h bjöd af isgäddan, gödkalfsteken
och ostkakan, alltunder det hon
oupphörligen gjorde så hastiga och djupa
nigningar, att det såg ut som om hon
roat sig med att »hoppa kråka».
Konungen tog för sig något litet af
den landtliga anrättningen och
läppjade äfven på det hembryggda ölet,
men lät därpå sin svarte taffsltäckare
bära fram en stor bleckkantin, ur
hvilken plockades upp allahanda
läckerheter, såsom stekta kapuner,
syltade frukter och andra konfektyrer
samt väldiga krus med vin från
Rehn-landet.
Prästmor suckade — man kunde ju
icke vänta annat än att landsfadren
skulle rata deras tarfliga kost. Men
då hans majestät strax därpå lät
presentera henne en ask med den
härligaste franska marmelad, sken
gumman åter upp.
Herrarnas högljudda samtal på
tyska fortsattes under hela middagen.
Då och då hugnade konungen sin värd
med en nådig nick, alltunder det han
lät morianen fylla på hans glas.
Denna yähnening blef till sist
alldeles för mycket för den gode
kyrkoherden. Han reste sig upp och
började efter många bugningar och långa
ursäkter hålla ett tal, hvari han
liknade sig själf vid den gudsmannen
Josef, som genom försynens under-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
