Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8, augusti 1904 - »Tyske Fredriks» jakt. Skildring från 1730-talet af T. H—l
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
484
VARIA
bara skkkelse kommit till stor
upp-höjelse och fått sitta till bords med
bäde konungar och furstar.
Talet tycktes ha en förunderlig
verkan på de höge herrarna. De
skrattade, så att det låga taket i
storstugan hotade att lyftas, och alla skulle
de skåla med den tafatte gamle prästen.
Konunngen själf var icke den minst
uppsluppne. Han sade den ena
roligheten efter den andra åt sin vän,
hertigen, och rätt som det Var
började han att öfver sina
bordsgrannars hufvuden kasta till målsmed
konfektbitar i den svarte
taffeltäc-karens vidt uppspärrade röda gap.
Det såg öfver måttan roligt ut, och
hvarken prästfar eller prästmor
kunde, trots sin djupa vördnad, låta bli
att dra’ på munnen.
Då började den hvitmenade
dalkarlsklockan borta i hörnet slå
några hårda, långsamma slag, och först
nu erinrade sig fader Mattias, att det
var söndag och att han låtit
uppskjuta högmässogudstjänsten för att
församlingen skulle få den höga
nåden att se konungen själf ibland sig.
Han reste sig därför ånyo och inbjöd
med något osäker röst konungen och
de pndra herrarna att följa med till
kyrkan.
Men nu hände någonting lika
beklagligt som oväntadt. Den gode
konungen, nyss vid högsta välbefinnande,
hade helt plötsligt öfverfallits af de
förskräckligaste giktsmärtor i båda
benen, så att hertigen och
hofjägmä-staren måste leda honom från bordet
in i kammaren.
»Alltför hårdt strapatserande under
jakten», förklarade hofjägmästaren
med bekymrad min.
Ack hvilken olycka! Så var det då
ingen annan råd än att låta klockaren
skynda i förväg till kyrkvallen och
kungöra för folket, att mässfall
inträffat på grund af hans majestäts
iråkade opasslighet.
Emellertid hade mycket folk ifrån
trakten samlats utanför prästgården
för att möjligen uppfånga en skymt
af den kungliga ståten. På den af
slädar och jaktdon belamrade
stallgården, där det kungliga
jaktsällskapets hundar förde ett förskräckligt
oväsen, hade man gjort upp en stor
stockbrasa för att värja sig mot
kölden. Dagen till ära bjöds öfver lag
af prästmors beprisade öl, medan
prästgårdsdrängarna hjälpte
jaktbetjä-ningen med att afpälsa det präktiga
jaktbytet.
Detta utgjordes enligt till våra
dagar förvarade anteckningar af »1
capi-tal stor Biörn, som tillika med lifvet fick
ända sin arghet för Hans Maj :ts egen
höga hand, 4 Elgar, 1 Loo samt en
myckenhet annat Vildt».
På en backe vid klockaregården
hade man dragit upp en gammal
»nickhake», med hvilken det skulle skjutas
kunglig salut, och själfve länsmannen
gick af och an med luntan i hand för
att fyra af, om konungen skulle visa
sig.
»Nu kommer han, nu kommer han!»
hördes det från folkhopen. Länsman
fick brådt att föra luntan till
fänghå-let, men saluten kom olyckligtvis för
tidigt. Det var, kantänka, endast den
grannklädde kammartjänaren, som
visat sig på trappan.
Emellertid dröjde det icke länge
förrän Fredrik verkligen trädde ut från
prästgården. En pipa turkisk tobak
hade på förunderligt kort tid
fördrif-vit giktplågorna, och de varma
rågmjölsgrötarna, som prästmor i sin
stora välmening hade velat placera
under de kungliga fotsulorna, hade
aldrig behöft komma till användning.
Visst var man angelägen att se
konungen, men någonting så
märkvärdigt som den becksvarte morianen,
hvilken följde på något afstånd efter
honom och delade ut bröstsocker och
andra härligheter bland ungdomen,
hade man aldrig tillförene skådat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
