Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8, augusti 1904 - »Tyske Fredriks» jakt. Skildring från 1730-talet af T. H—l
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"TYSKE FREDRIKS" JAKT
4S5
De unga flickorna från byn stodo
där i början som en skock rädda får
och vågade icke närma sig den »svarte
hedningen», som grinade så styggt
med sin stora röda mun. Då kom
prästgårdsmjölnarens 17-åriga
Kerstin, som var skär och blomstrande
som en nyponbuske vid älfstranden
i midsommartid. Med glad
frimodighet trädde hon fram ur skaran, neg
djupt för konungen och höll upp sitt
förkläde för att ta’ emot morianens
godsaker. Nu togo äfven de andra
flickorna mod till sig, men vackra Kerstin
kallades fram gång på gång för att få
mer traktering.
Och den gode konungen skrattade
och nöp flickan i kinden, medan han
sade något åt »bössespännaren», som
bugade sig djupt, i det han sökte
undertrycka ett styggt leende.
Men den tyske Fredrik ville göra
ännu mera för att glädja sina trogna
västmanlänningar. Han lät hämta sin
studsare och befallde morianen att
med en kort kritpipa i munnen ställa
sig på ett försvarligt afstånd. Den
kunglige skytten förde med van hand
geväret till ögat, skottet brann af, och
hufvudet på morianens kritpipa
splittrades i smulor af den välriktade kulan.
Den svarte satte en ny pipa i munnen
och det svåra konststycket upprepades
gång på gång, alltunder folkets jubel.
En sådan skicklig karl, den
konungen! Den mest finurliga
taskspe-lare skulle icke ha gjort det efter!
Kvällen hade fallit på. Konungen,
som kände sig trött efter jakten,
förklarade sig vilja gå tidigt till sängs,
och prästfar och prästmor knogade i
väg bort till bagarestugan för att där
söka en välbehöflig hvila. Endast
ungfolket vid gården sprang ännu
omkring mellan knutarna, tisslande
och tasslande om allt märkvärdigt de
sett denna minnesrika dag.
Men den beskedlige fader Mattias
kunde knappast få en blund i sina
ögon, där han bredvid sin äkta hälft
låg hopkrupen på en baklafve.
Ovanan vid det myckna vindrickandet
gjorde nog sitt till, och dessutom låg
han och oroade sig öfver att
stock-vedsbrasan på stallgården måhända
icke blifvit ordentligt släckt af de
tanklösa och uppspelta drängarna.
Allt nog, han steg upp, iförde sig
vargskinnspelsen och de stora
skinn-fodrade stöflarna, hvarpå han med en
blindlykta i handen begaf sig ut i
natten.
Besynnerligt — hela
mangårdsbyggnaden var upplyst, och äfven från
fönstret till konungens sofrum spred sig
ett klart sken ut öfver den hvita snön.
»Icke ens en konung råder öfver
sin sömn», suckade prästfar och
stöf-lade på vidare.
Kommen in på stallgården hade han
så när sprungit rakt emot tre stycken
karlar, som helt tyst styrde sina steg åt
motsatt håll. Han lyste på dem med
blindlyktan och igenkände två af de
kungliga jaktbetjänterna samt den
svarte taffeltäckaren. Emellan sig
bu-ro de ett mörkt tungt föremål.
»Hvart hän, kära vänner, vid denna
sena timma?» frågade fader Mattias pä
sitt saktmodiga sätt.
»Hans majestät behagar se huden af
den skjutna björnen», blef det något
bistra svaret.
Och så fortsatte karlarna sin väg,
medan den gamle kyrkoherden stod
kvar och såg efter dem, litet
underlig till mods. Den omsorgsfullt
hopvecklade raggiga vilddjurshuden
hade förefallit onaturligt tung, och
när de tre männen aflägsnade sig ined
den, var det som om en halfkväfd
klagan trängt ut därifrån — Till sist måste
han ändå le åt sin inbillning. Kanske
var det de gamla barnsagorna om
människor i björnhamn, som runnit
honom i hågen.
På stallgården var allt i sin
ordning, platsen där stockelden brunnit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
