Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8, augusti 1904 - »Tyske Fredriks» jakt. Skildring från 1730-talet af T. H—l
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
486
VAR/A
hade öfvergjutits med vatten, som
fräsig till svallis, och intet ljud förnams
utom frostens knäppningar i
laduväggens murkna virke.
Prästfar kunde med lugn återvända
till sin kära hälft och sin hårda
liggplats i hagarstugan. Men sömnen
ville icke heller nu komma öfver
honom, och det var därför med en viss
tillfredsställelse, han hälsade den
första strimman af dagsljus, som silade in
genom fönstergluggen.
Då ljöd en hetsig knackning på
dörren. Fader Mattias steg upp och
öppnade och såg den hederlige
Mjöl-nar-Anders blek och allvarlig stå där
utanför.
Han skulle prompt tala med
kyrk-herrn. Det hade händt grufliga och
besynnerliga saker på gården denna
natt...
Kommen innanför dörren, sjönk
Anders ner på en huggkubb och började
tala med flämtande röst, medan
prästen slog eld för att tända i spisen
och hans hustru förskräckt satte sig
upp i bädden.
— Jo, det var flickan, hans
stackars Kerstin det var fråga om. Hon
hade varit ute med den andra
ungdomen för att se på ståten, och då hon
icke kommit hem vid mörkningen,
hade de trott, att hon följt med någon
af grannarna. Men då natten kom, och
flickan ändå icke hördes af, hade både
Anders och hans gumma blifvit
oroliga och gifvit sig ut för att söka den
försvunna.
Till sist hade han träffat på
fotspår, som han trodde vara efter flickan
och som från prästgården ledde nedför
älfbacken. Han hade följt spåren,
och då han kommit ned till älfven,
hade han fått se sin dotter stå ute på
stenkistan lutad öfver den öppna
svarta strömfåran.
Hennes ansikte var hvitt som lärft
ögonen stirrade vildt ned i vattnet och
icke ett ord gaf hon till svar på
faderns bestörta frågor. Det var som
om hans olyckliga barn hade mist
förståndet.
Och då han sedan hade slagit sina
armar omkring henne och burit henne
uppför branten, hade han märkt, att
den stackars flickans kläder voro
nedsölade af något rödt och klibbigt,
liknande blod af ett nyslaktadt kreatur.
Nu låg hon där hemma i stugan
skakande af en hejdlös gråt, som
aldrig ville sluta. Och mellan gråten
hade det kommit en massa förvirradt
tal om »den svarte afgrundsanden,
som stängt in henne i
mjölkkammaren och fram på natten burit henne
till den förskräcklige gubben med
långa näsan, som gaf sig ut för att vara
kungen.»
Hon hade äfven sagt något om en
gudlös karl, som varit klädd i
prästkappa och läst bakfram ur handboken,
medan de andra skrattat och ropat:
»lefve drottningen!» Ty drottning
skulle hon bli, det hade de sagt henne.
Hvad kunde då allt detta
djäfvul-skap betyda? frågade den stackars
Mjölnar-Anders, där han satt olycklig
och darrande i sin vrå.
Men fader Mattias endast knäppte
sina händer och bad gud bevara
honom och allt hans hus för den lede
fienden och dess arghet.
För tillfället hade han icke tid, men
så snart hans majestät och de andra
höga herrarna lämnat prästgården,
skulle han besöka sitt kära skriftebarn,
Kerstin, och se till hvad som kunde
göras för henne.
Först då nijölnaren med släpande
steg lämnat rummet, kom prästfar
att närmare öfvertänka hvad han
upp-lefvat denna sömnlösa natt: Den
upplysta prästgården — mötet med
björnhuden — och nu den stackars
mjölnardotterns försvinnande och
blodfläckarna på hennes kläder. —
Nej, gud måtte straffa honom för hans
onda tankar! En sådan skändlighet
kunde aldrig ha ägt rum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
