Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9, september 1904 - Skuggan. — En liknelse. Af Edgar Allan Poe. Öfvers. för Varia af S. L—r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKUGGAN. - EN LIKNELSE.
Af EDGAR ALLAN POE.
OrVERS. FÖR VARIA AF S. L — R.
T som läsen detta aren ännu bland
*■ de lefvande, men jag som skrifver
skall då för längesedan hafva gjort
färden till skuggornas rike. Ty
underbara ting skola i sanning inträffa, och
fördolda ting blifva uppenbara, och
många århundraden försvinna, förrän
denna skrift skådas af människor.
Och när den skådas, skall det finnas
somliga som tvifla och somliga som
förneka, men äfven ett fåtal, som
skola finna mycket att tänka på i de
bokstafstecken, jag här röstar med en
stylus af järn.
Året hade varit ett år af
förskräckelse — af känsloförnimmelser mer
djupt ingripande än fasa, och för
hviilka intet namn finnes på jorden.
Ty många tecken och under hade
skett, och öfver land och haf, fjärran
och nära, utbredde Pesten sina svarta
vingar. Men för de stjärnkunniga var
det icke obekant, att himlahvalfvet bar
en olycksbådande uppsyn, och för mig,
greken Oimos bland andra, var det
uppenbart, att tiden kommit för det sju
hundrade och nittiofjärde årsskiftet,
då planeten Jupiiter, vid inträdet
under vädurens tecken, sammanträffar
med den fruktansvärde Saturnus’ röda
ring. Och om jag icke tager storligen
miste, gaf sig världsrymdens
märkliga sinnesbeskaffenhet tillkänna icke
blott uti jordklotets fysiska företeelser
utan äfven i människosläktets själslif,
tankar och föreställningar.
Yea! though I walk through the valley
of Shadow ... Psalm af David.
I en skuggorntöcknad stad,
benämnd Ptolemais, sutto vi en natt,
sju till antalet, inne i en präktig sal
vid några flaskor af det röda
Chios-vinet. Till rummet där vi sutto, fanns
ingen annan ingång än genom en
hög-hvälfd koppairdörr, och denna dörr,
som var af ett sällsynt vackert arbete
och hade konstnären Gorinnos till
upphoifsman, var låst inifrån. Svarta
draperier kring det dystra rummets
väggar dolde äfveniledes för vår syn
månen, de bleka stjärnorna och de
folktomma gatorna. Men
Skräckens förebud och hågkomst läto sig
icke på så sätt utestängas. Det fanns
något omkring oss och i oss,
hvar-på jag icke kan lämpa en tydlig
förklaring: det var kroppsligt och det
var andligt — tyngd i luften — en
känsla af kväfning — af ångest —
och, värre än allt detta förfärliga
tillstånd, som inträder hos känsliga
naturer, då sinnena äro lifligt verksamma
och vakna, medan tankens
förmögenheter ligga försänkta i sömn. En
dödstyngd hängde öfver oss. Den rufvade
öfver våra lemmar... öfver möblerna
i rummet... öfver bägarna, som vi
drucko ur. Och allt var ängsligt och
tungsint, allt förutom lågorna i de sju
lampor af järn, som upplyste vårt
dryckeslag. Stigande uppåt i höga, smala
ljuslinier, brunno de stilla och orörligt
och i den spegel, som deras sken
bildade på det runda ebenholtsbordet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
