Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9, september 1904 - Crainquebille. Af Anatole France. Öfversättning för Varia af Mark Stern - II. Crainquebilles äfventyr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade brådtom. Och purjolökarnas
gröna stjälkar hvilade på disken.
Crainquebille hade, sedan ett halft
sekel som han sköt sin kärra genom
gatorna, lärt sig att lyda maktens
representanter. Men han befann sig
denna gång i en speciell ställning, midt
emellan en plikt och en rättighet. Han
saknade juridiskt sinne. Han förstod
ej att åtnjutandet af en individuell
rättighet ej fritog honom från en social
plikt. Han vidhöll alltför strängt sin
rätt att bekomma fjorton sous, och
fäste sig ej vid förpliktelsen att taga
sin kärra och draga vidare och åter
vidare. Han stod kvar.
För tredje gången gaf honom
poliskonstapeln 64, lugn och utan vrede,
befallning att gå på. I motsats till
konstapel Montauciel som alltid hotar,
men aldrig ingriper, var konstapeln 64
njugg på varningar och snabb till
handling. Sådant är hans lynne.
Ehuru en smula försåtlig är han en
förträfflig tjänsteman och en ärlig
soldat. Ett lejons mod och ett barns
mildhet. Han känner endast order.
— Hör ni då icke, när jag säger
till er att gå vidare!
Crainquebille hade ett i sina egna
ögon alltför vägande skäl att stanna
för att ej tro det vara tillfyllest. Han
utvecklade det helt enkelt och utan
konst:
— För tusan! jag säger er ju att jag
väntar på mina pengar.
Konstapeln 64 nöjde sig med att
svara:
— Vill ni ha er en stämning på
halsen? Var så god och säg ifrån,
i så fall.
Då han hörde dessa ord, lyfte
Crainquebille långsamt på axlarna och lät
en lidande blick glida mot konstapeln
för att sedan höja sig till himmelen.
Och denna blick sade:
— Må Gud se mig! Är jag en
lagbrytare? Ler jag åt de påbud och
befallningar som regera mitt
kringvandrande yrke? Klockan fem på
morgonen var jag vid Hallarna. Sedan
klockan sju sveder jag mina händer mot
mina kärrskaklar ropande:
Kålhufvuden, palsternackor,
morötter! Jag är sextio år fyllda. Jag
är trött. Och ni frågar mig om jag
höjer upprorets svarta fana. Ni gör
narr och ert spe är grymt.
Antingen nu denna blicks uttryck
undgick honom eller att han däri ej
fann någon ursäkt för olydnaden,
frågade konstapeln med kort och hård
röst om man förstått honom.
Just i detta ögonblick var emellertid
trängseln af vagnar utomordentlig på
Montmartre-gatan. Droskor,
slaktarvagnar, kärror, omnibusar, lastvagnar,
trängda den ena mot den andra tycktes
oupplösligt hopfogade och samlade.
Och öfver deras skälfvande orörlighet
höjde sig svordomar och skrik.
Droskkuskarne utbytte på afstånd, helt
säfligt, de kraftfullaste skällsord med
slaktardrängarne, och omnibusförarne,
hvilka betraktade Crainquebille som
orsaken till trasslet, kallade honom
»gamla palsternacka».
Under tiden trängdes nyfikna på
trottoaren, roade af grälet. Och då
konstapeln fann sig observerad, tänkte
han ej mer på annat än att visa sin
myndighet.
— Godt, sade han.
Och ur fickan drog han upp en
smutsig anteckningsbok och en helt
kort blyertspenna.
Crainquebille fullföljde sin
tankegång och lydde en inre makt. För
öfrigt var det honom omöjligt att nu
komma fram eller tillbaka. Hjulet på
hans vagn hade olyckligtvis fastnat i
en mjölkkärras hjul.
I det han ref sitt hår under mössan,
utropade han:
— Men när jag nu säger er att jag
väntar på mina pengar! Det vore väl
fan! Eländes elände! Sjutton tusan!
Af dessa utrop, hvilka dock mindre
uttryckte uppror än förtviflan, fann
sig konstapeln 64 förolämpad. Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
