Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9, september 1904 - Crainquebille. Af Anatole France. Öfversättning för Varia af Mark Stern - II. Crainquebilles äfventyr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
då för honom hvarje förolämpning
nödvändigtvis iklädde sig den
traditionella, vanliga, vedertagna, rituella,
så att säga liturgiska formen »gris!»
blef det under denna form han
ögonblickligen upptog och i sitt öra
verkliggjorde delikventens ord.
— Så! ni säger: gris! Det är bra.
Följ mig.
I öfvermåttet af sin häpnad och nöd
betraktade Crainquebille med sina
stora rödbrända ögon konstapeln 64,
och med sin brutna stämma, som
tycktes komma ömsom ur hufvudet och
ömsom under fötterna, utbrast han
med armarna korsade öfver den blå
arbetsblusen.
— Jag har sagt: »gris»? Jag?..
Åh!
Arresteringen mottogs af
handelsbiträdenas och småpojkarnes skratt.
Den tillfredsställde alla folksamlingars
böjelse för vidriga och våldsamma
scener. Men en gammal, helt sorgsen
man, som banat sig väg genom
pöbelhopen, svartklädd och iförd hög hatt,
närmade sig konstapeln och sade
mycket mildt och mycket bestämdt,
lågmäldt:
— Ni har misstagit er. Denne man
har icke förolämpat er.
— Lägg er i hvad som angår er,
svarade konstapeln utan att hota, ty
han talade med en välklädd person.
Den gamle mannen vidhöll med
mycket lugn och envishet. Och
konstapeln gaf honom order att förklara
sig hos kommissarien.
Under tiden utropade Crainquebille:
— Så att jag skulle sagt: »gris!» Åh!
Han uttalade dessa förvånade ord
då fru Bayard, skomakarhustrun kom
emot honom med fjorton sous i
handen. Men konstapeln 64 höll honom
redan i kragen och i tanke att man
ej var skyldig en arresterad man
någonting, stoppade fru Bayard sina
fjorton sous i fickan på sitt förkläde.
Och seende med ens sin kärra
beslagtagen, sin frihet förlorad,
afgrunden under sina fötter och solens ljus
släckt, mumlade Crainquebille:
— Tänk ändå!..
Framför kommissarien förklarade
den gamle herrn att han, häjdad på sin
väg af en vagnsstockning, blifvit vittne
till uppträdet, och han försäkrade att
konstapeln icke blifvit förolämpad och
att han fullkomligt misstagit sig. Han
uppgaf sitt namn och titlar: doktor
David Matthieu, öfverläkare vid
sjukhuset Ambroise-Paré, riddare af
Hederslegionen. I andra tider skulle ett
dylikt vittnesmål ha varit tillräckligt
att upplysa kommissarien. Men nu
voro i Frankrike lärde män
misshagliga.
Crainquebille, hvars arrestering
vidhölls, fick tillbringa natten i kurran och
fördes på morgonen i fångkärra till
ransakningshäktet.
Fängelset blef honom hvarken
smärtsamt eller förödmjukande. Det
föreföll honom nödvändigt. Hvad
som slog honom vid inträdet var
väggarnes och tegelgolfvens snygghet.
Han sade:
— Tala om ett snyggt ställe, så
är det ett snyggt ställe. Sannerligen!
Man kunde äta på golfvet.
Då han lämnats ensam ville han
draga till sig sin bänk, men märkte att
den var fäst vid väggen. Han
uttryckte högt sin öfverraskning:
— Kors en sån idé! Det skulle
då aldrig jag ha hittat på.
Och som han satt sig ned, vände
han på tummarne och förblef i sin
undran. Tystnaden och ensamheten
tryckte honom. Han leddes och
tänkte med oro på sin kärra som
beslagtagits ännu lastad med kål, morötter,
selleri, vårsallat och maskrosblad. Och
han frågade sig ängsligt.
— Hvart ha de gjort af min vagn?
På tredje dagen mottog han besök
af sin försvarsadvokat, herr Lemesle,
en af Pariserdomstolarnes yngste
medlemmar, president för en af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
