Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9, september 1904 - Crainquebille. Af Anatole France. Öfversättning för Varia af Mark Stern - VI. Crainquebille inför opinionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Hvad har det varit med honom,
gamla Crainquebille? Det är väl tre
veckor sedan man sett er? Har ni
varit sjuk? Ni är litet blek.
— Det ska jag säga fru Mailloche,
jag har spelat rentier.
Ingenting är förändradt i hans lif,
utom det att han oftare går in på
krogen än vanligt, ty han har fått för
sig att det är helgdag och att han
stiftat bekantskap med välgörande
människor. En smula glad kommer
han hem till sin vindskupa. Utsträckt i
bolstern drar han öfver sig säckarna
som kastanjehandlaren i hörnet lånat
honom och som tjäna honom till täcke,
och han tänker: »Fängelset, det är inte
att klaga på; där har man allt man
behöfver. Men det är i alla fall bättre
hemma.»
Hans förnöjelse blef emellertid
kortvarig. Han märkte snart att kunderna
sågo snedt på honom.
— Fin selleri, fru Cointreau.
— Jag behöfver ingenting.
— Hvafalls, behöfver ni ingenting?
Ni lefver väl inte af luft ändå.
Utan att svara honom gick fru
Cointreau stolt in i bagarboden, hvars
ägarinna hon var. Butikfruarna och
portvakterskorna som fordom varit trägna
kring hans grönskande och
blomprydda kärra, vände sig nu ifrån
honom. Då han nått fram till
skomakaraffären Skyddsängeln där hans
juridiska äfventyr begynt, ropade han:
— Fru Bayard, fru Bayard, ni är
skyldig mig femton sous sedan sist.
Men fru Bayard som tronade vid sin
disk, värdigades icke vända på
hufvudet.
Hela Montmartre-gatan visste att
gubben Crainquebille kom ut ur
fängelse, och hela Montmartre-gatan
kände honom ej mer. Ryktet om hans
dom hade nått ända till förstaden och
till det oroliga hörnet af Richer-gatan.
Där varseblef han inemot middag fru
Laura, hans goda och trogna kund,
som lutade sig öfver den lille Martins
kärra. Hon vägde ett stort
kålhufvud. Hennes hår glänste i solen som
massor af tungt vridna gyllene trådar.
Och med handen på hjärtat stod den
lille Martin, en odåga, en riktig
lymmel och svor på att det ej fanns
vackrare vara än hans. Vid denna syn
förvreds Crainquebilles hjärta. Han
skuffade sin kärra inpå den lille
Martins och sade med bruten och
klagande röst till fru Laura:
— Det är inte snällt att vara
svekfull emot mig.
Fru Laura var, såsom hon själf
bekände det, ingen hertiginna. Det var
icke i stora världen hon fått sin
kännedom om sedlighetspolisen. Men
icke sannt? man kan vara hederlig i
alla yrken. Hvar och en har sin
ambition och man tycker ej om att ha att
göra med en individ som kommer från
häktet. Också svarade hon endast
Crainquebille genom att låtsa en
kväljning. Och den gamle ambulerande
försäljaren som förnam skymfen, bröt
ut:
— Gatslinka, där!
Fru Laura lät i häpenheten sitt
kålhufvud falla och skrek:
— Hör på dig, gamla fängelsekund!
Om Crainquebille varit vid sunda
vätskor skulle han aldrig förebrått fru
Laura hennes stånd. Han visste
alltför väl att man ej gör hvad man vill
här i lifvet, att man ej väljer sitt yrke
och att det finns godt folk öfverallt.
Han brukade vara välbetänkt okunnig
om hvad hans kunder hade för sig
hemma, och han föraktade ingen. Men
han var nu utom sig. Tre gånger
räknadt gaf han fru Laura namnen slinka,
as och gatflicka. En ring af nyfikna
bildade sig kring fru Laura och
Crainquebille, hvilka utbytte ännu flera
skällsord lika kraftiga som de första
och hvilka skulle gått igenom hela
sitt ordförråd, om ej en plötsligt
uppträdande poliskonstapel genom sin
tystnad och sin orörlighet gjort dem
lika stumma och orörliga som han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
