- Project Runeberg -  Varia. Illustrerad månadsskrift / Årg. 7 (1904) /
530

(1898-1908)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9, september 1904 - Från Amerika. Öppet bref till Dick Bergh och andra vänner. Af Cecilia Wærn - I

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

530

VÄRJA

samhället — med rätt goda sociala
introduktioner — endast har spridda
drag att meddela. Det för New York
utmärkande är just det rotlösa, det
osammanhängande, kontrasterna, de
spridda dragen, bristen på helhet, på
en förbindande princip. Särskildt
märkes detta, om man i någon mån
»kommit in i societeten» i New York, där
man ju ändå kan ha det rätt
angenämt, råka lifliga, belästa, beresta,
intelligenta människor. Utanför
mång-millionärernas trånga och tråkiga värld
bland de s. k. Four Hundred finns
det ju flera sådana kretsar, som bilda
en sorts societé, ett samhällslager, som
hålles samman af gemensamma
intressen och gemensamma bekanta — en
viss likhet i bildningsgrad, en viss
stämpel i uppträdandet. Men just här
är rotlösheten störst, af många
sammansatta skäl: den för alla större
merkantila samhällen vanliga obeständigheten,
det periodiska försvinnandet till Europa
på ett år eller par, trycket nedifrån af
uppkomlingar, som vilja »fram».
Bubblor bildas och brista oupphörligen på
nytt i detta rörliga tvållödder.
Kretsar bildas, medlemmarne trifvas
tillsammans, äfven den utomstående dras
in och känner en viss behaglig värme
vid tanken på den gifna söndagen hos
Mrs van S. med té och cigaretter,
vackra kläder, fladdrande eldsken och
fjäderbollslekande samtal. Men så får
Mrs van S. sorg och går något
osten-tativt i kloster, eller reser till Europa,
man själf flyttar till en annan stadsdel
eller världsdel, och när Mrs van S.
om ett eller annat år kommer tillbaka
från sin sorg eller sin resa, kan hon,
infödd New Yorksbo som hon är,
endast med största möda samla hop
spillrorna af den forna kretsen. Men helt
blir det aldrig igen. Det kan kanske
invändas, att detta i våra dagar inte
är uteslutande amerikanskt — — —
Men att det då icke är Stockholmskt,
har jag åtminstone skäl att tro efter
tre veckors ideligt festande i gamla

kretsar. Äfven i England knytes band
lätt — om det finns några band att
knyta, d. v. s. gemensamma intressen
— och vara länge. I New York vänta
mig kanske — efter alla dessa år —
tre eller fyra välkomnande hem. De
andra, ja, de möta mig kanske
händelsevis under vinterns lopp med
lifligt uppbrusande vänlighet — och så
bjuds man på lunch, och sinnet
värmes af pratets utbyte — och därvid
blir det, ringen bildas aldrig åter.
Afstånden äro för stora, alla för
upptagna, det engelskt-amerikanska
tillvägagåendet med visiter — i sig själft
bekvämt, nästan vackert — också
försvårande. Det är där den
hemmavarande, som skall välkomna den
hemkomne. Man skickar således sitt kort
för att tillkännage, att man är
återkommen — och se’n får man ofta
sitta där och vänta på en visit af den
forna vännen, som under tiden med
amerikansk lätthet hunnit få många
andra järn i elden. Detta gäller icke
utländingar allena, fina amerikanskor
klaga värst öfver att deras spår äro
som bortsopade efter en tillfällig
frånvaro, att man måste göra sig påmind,
om man inte vill sitta ensam i
ödemarken. För mig personligen känns
det ofta, som om New York vore ett
Vallombrosa, där döda vänskapers
vissna lof prassla en om fötterna hvart
man går.

Sådan den är, är emellertid
societeten den egentligen sammanhållande
kraften. De stackars artisterna, som
komma hem från Paris eller London,
frysa i själen, men känna sig maktlösa
gentemot bristen på sammanhållning,
och ställas snart inför valet mellan
fa-milje- och sällskapslif och ett utprägladt
Bohèmelif, hvilket kan vara lustigt nog
som allt Bohèmelif, men inte
motsvarar det kamratlif, som de lärt känna i
Europa. Själfupphållelsedriften spelar
också in med — man måste göra
bekanta, om man vill få en marknad.
Och vanligen går det rätt fort därhän,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:59:49 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/varia/1904/0535.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free