Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9, september 1904 - Morgon i Provence. Af Jean Lorrain. Öfversättning för Varia af H. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MORGON I PROVENCE.
Af JEAN LORRAIN.
Öfversàttning för Varia af H. Q.
»Det är sirener på haf vet.»
Henri de Régnier.
Ja, det var sirener i denna
mauve-och rosenfärgade morgongryning,
då la Merveille rodde fram, sedan den
redan passerat hamnkanalen och nu
var midt för Bains du Mourillon. Ja,
det var sirener i denna junimorgons
brännande ljufhet, som gjorde hafvet
jämnt som en spegel och
genomskinligt som en opal.
O förtrollande trötthet och lättja,
lyckliga mattighet under denna resa på
Medelhafvet, i morgonens redan
tryckande värme, detta jämna hafs
sömnaktiga stillhet, den redan aflägsna
redden med eskaderns pansarfartyg,
liksom orörliggjorda på en magisk
damm, med besättningarnas
banerfor-migt upphängda tvättkläder längs
tackel och rår, liknande en ofantlig svärm
af måsar i hvila.
Morgontimma utan vindfläkt, då vår
farkost framskred sakta, sakta under
årans taktfasta möda, fram emot
genomskinligheter af pärlemor och
arabesker af blek ametist, uppdykande
ur ett haf af olja, fram emot öar och
uddar, Sainte-Marguerite och
Carquei-rane med Hyériska öarna vid
hori-zonten.
Ja, det var sirener på detta
förgla-sade och tunga haf, där vattnet
färgades mörkare blått, allteftersom solen
steg på himmelen. Sirenerna voro
där, och det var deras farofyllda
närvaro, som gjorde timmen så
vällustigt orolig, det var deras osynliga
och simmande nakenhet, som gjorde
vågen så lättjefull och utbredde i detta
landskap, töcknigt af värme, denna
enerverande slapphet och denna
blandning.
Man har sett dem.
Det var på fjärran haf.
De äro icke återkomna.
Men ibland jag tror dem höra,
Skratta och sjunga
Och återkomma,
När vågen är lugn och himlen är klar.
Det är sirener på hafvet.
Och under det den yngre brodern
Tarriere svettas i stora droppar, pustar
och ror med sin arms hela kraft, sitter
hans äldre bror Marius, herren på la
Merveille, vid rorpinnen och vaggar
mig med sina historier, sina en
pro-vencalsk sjömans, skräflares och
prat-makares historier.
»La Grosse-Tour», sade han mig
nyss, när la Merveille passerade förbi
den bastion med nedrifna murar, som
behärskar hamnen, »det är gammalt,
det, herrn, mycket gammalt; det blef
byggdt på den tid, då Jesus Kristus,
ja just han, kommenderade eskadern.»
jag hade embarkerat på hans gifna
ord, att färden skulle vara på sin höjd
en timme, men nu ha vi redan rott i
femtio minuter, och Sainte-Marguerite,
som är målet för vår tur, ter sig
fortfarande med overkligheten af sagolik
halfö i sina iris- och mauvefärger.
Jag förundrar mig däröfver, och
Marius bekänner, att vi ännu ha en god
timme dit. Lika mycket för att
återvända till Toulon, det blir en färd på
fvra timmar, låt oss säga fem, ty
»pitchounen» måste väl hvila sig litet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
